falla eller kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller kyrkliga kommunernas verksamhet.
Vad särskilt angår motionärens förslag att från föremålen för den kommunala expropriationsrätten utesluta vattenfall, som enligt vad departementschefen erinrat äro att hänföra till fastigheter, som kunna exproprieras för här ifrågavarande ändamål, synes det utskottet icke råda tvivel om att såväl för kommunen som för staten ofta kan vara av synnerlig vikt att äga tillgång till erforderlig vattenkraft, vilken ej kan på annat sätt än medelst expropriation förvärvas. Även här synes den förut framhållna begränsning, som ligger i de kommunen tillkommande uppgifternas i kommunallagarna angivna omfattning, vara tillfyllestgörande garanti mot missbruk. Vad angår den av motionären befarade konkurrensen mellan olika kommuner, lärer densamma i allmänhet ej komma att medföra större svårigheter, än vartill varje annat expropriationsändamål kan föranleda, och vilka i allmänhet torde komma att lösas i samband med prövningen av expropriationsanspråket. Det må slutligen ock erinras att lagrådet lämnat förevarande stadgande i förslaget utan saklig anmärkning.
Mot lagutskottets utlåtande reserverade sig sju ledamöter, vilka ansågo, att ifrågavarande bestämmelse om expropriationsrätt för kommunala ändamål borde ha följande lydelse: »för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål, vars tillgodoseende åligger kommunen eller samfälligheten».
Första kammaren beslöt återremiss till utskottet under det andra kammaren godkände utskottets utlåtande.
I utskottets sammanjämkningsmemorial fick expropriationslagen 1 § 4. sin nuvarande lydelse utan att utskottet närmare motiverade ändringen.
Av den här lämnade redogörelsen för förarbetena till bestämmelserna i 1 § 4. expropriationslagen framgår – och detta bestyrkes ytterligare av riksdagsdebatterna år 1913 vid behandlingen av lagutskottets utlåtande och sammanjämkningsmemorial – att enligt denna bestämmelse expropriationsrätt kan beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom kommunens författningsenliga befogenhetsområde. Uppenbarligen är bestämmelsens tillämpningsområde icke begränsat till ändamål, som det enligt de vid expropriationslagens tillkomst gällande lagar och författningar tillkom komun eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Även senare tillkomna ändamål av samma slag måste kunna tillgodoses genom anlitande av expropriationsförfarande. En faktisk utvidgning av kommunernas författningsenliga befogenhetsområde förutsätter för övrigt icke nödvändigtvis ett uttryckligt stadgande därom i lag eller författning. På sätt i kapitel VIII närmare berörts kan samhällsutvecklingen dessförutan medföra nya uppgifter, som måste hänföras till sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som kommun enligt kommunallagarna äger själv vårda. På motsvarande sätt torde också de ändamål kunna utökas, vilka det enligt lag eller författning tillkommer en kommun att tillgodose, därest nu detta sistnämnda ord skall anses innebära något annat än ordet »äger». Det är i detta sammanhang av intresse att, såsom av förutvarande revisionssekreteraren Rudewalls P. M. framgår, den i 1919 års hälsovårdsstadga nytillkomna bestämmelsen om skyldighet för hälsovårdsnämnd att verka för tillgång till bad i
