Sida:SOU 1940 12.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
237

avslutas innan nyttjanderättstiden utgår. I praktiken torde dock expropriationsförfarande icke komma att tillgripas annat än som en yttersta utväg och expropriationsansökan till följd därav göras först relativt kort före avtalstidens utgång. I båda fallen föreligger därför skäl att skydda expropriationssökanden mot ett illojalt utnyttjande från jordägarens sida av bestämmelserna angående bortflyttande och förverkande av byggnader å arrenderat område. Utredningen föreslår därför en mot innehållet i 5 § sista stycket ensittarlagen svarande bestämmelse, enligt vilken, då expropriation sökes för tillgodoseende av friluftslivets behov beträffande mark, som sökanden innehar med nyttjanderätt för sådant ändamål, Konungen äger förordna, att sökanden icke må mot sitt bestridande förpliktas avflytta tidigare än å den fardag, som infaller näst efter det ansökningen blivit prövad. Ett dylikt förordnande bör meddelas endast på särskilt yrkande av sökanden och endast om det synes antagligt att expropriationsansökningen sedermera kommer att bifallas. Även efter bifall till ansökningen kommer avsevärd tid att förflyta, innan sökandens besittningsrätt till området blir tryggad. Under denna tid bör sökanden åtnjuta ovillkorligt skydd i nyssnämnda hänseende. Utredningen föreslår därför att, om ansökningen bifalles, sökanden skall, utan hinder av vad eljest skulle gälla, äga kvarsitta intill dess det avgjorts, huruvida expropriationen kommer till stånd.

För den tid, under vilken sökanden med stöd allenast av de sålunda föreslagna bestämmelserna kvarsitter å området, bör skälig ersättning utgå till jordägaren. Detta blir icke någon expropriationsersättning i vanlig mening, och skall därför, om överenskommelse ej träffas om sättet för dess bestämmande, prövas av domstol i vanlig ordning. För de fall, då sökanden sålunda kvarsitter, bör, därest expropriation ej kommer till stånd samt söakandens rätt att bortföra honom tillhörig byggnad eller annat som han påkostat enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, tiden för bortförandet räknas från den dag, då marken skall avträdas.

Utredningen har slutligen funnit anledning föreligga att – i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (100 § expropriationslagen) och i fråga om inlösen enligt ensittarlagen (8 § fjärde stycket, jämfört med 1 § sista stycket ensittarlagen) – föreslå en bestämmelse, enligt vilken vid expropriation av område, som den exproprierande innehar under nyttjanderätt för främjande av friluftsändamål, vid uppskattning av områdets värde för bestämmande av expropriationsersättningen hänsyn icke må tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som sökanden eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.