uppgörelse med markägaren icke kan åvägabringas och därför expropriationsrätt sökes, kan man icke utesluta möjligheten av att markägaren begagnar honom till buds stående möjligheter att sälja tomter å området, att där avverka och sälja skog, att hugga sten eller taga grus och sand o. d. med resultat att området, innan expropriationen hinner fullbordas, är mer eller mindre otjänligt för det avsedda ändamålet. Konungen bör därför kunna på framställning av den, som sökt expropriation för förevarande ändamål, meddela förbud mot vite i penningar att å område, som avses med ansökningen, uppföra byggnad, avverka skog eller vidtaga annan åtgärd, som kan varaktigt förändra områdets naturliga beskaffenhet. Sådant förbud bör gälla, intill dess ansökningen om expropriationsrätt prövats, samt, om ansökningen beträffande området bifalles, till dess sig visat, huruvida expropriationen kommer till stånd. Om icke expropriationsrätten upphör genom underlåtenhet att stämma inom därför enligt 5 § sista stycket utsatt tid eller förverkas på grund av bestämmelserna i 50 § eller genom återkallelse av expropriationsanspråket enligt 61 §, skall förbudet sålunda gälla tills dess expropriationen fullbordats och sökanden alltså kan tillträda området. Den skada, som markägaren kan tillfogas genom dylikt förbud, som upphör att gälla av annan anledning än expropriationens fullbordande, bör sökanden vara skyldig ersätta markägaren. Denna ersättning har icke karaktären av expropriationsersättning och bör därför ej i händelse överenskommelse om dess storlek icke kan träffas, bestämmas av expropriationsnämnd. Detta låter sig för övrigt icke ens göra, ty, därest expropriationsrätten upphör enligt 5 § sista stycket, blir ingen nämnd tillsatt, och i andra avsedda fall vet man icke, då expropriationsersättningen bestämmes, huruvida expropriationen kommer att fullbordas eller ej.
111 §.
Expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov kommer säkerligen i åtskilliga fall att avse markområden, som expropriationssökanden innehar under nyttjanderätt och som av honom bebyggts. Expropriationsansökningen kan för sådan nyttjanderättshavare medföra vissa olägenheter, i synnerhet om tiden för nyttjanderätten är obestämd. Nyttjanderättsavtalet kan då när som helst uppsägas av jordägaren och upphör därmed – jämlikt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen, jämfört med 5 § första stycket och 39 § första stycket samma kapitel – att gälla den fardag (14 mars), som inträffar näst efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägning, är nyttjanderättshavaren, såvida icke jordägaren vill inlösa de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna å området, skyldig att inom tre månader från avträdesdagen bortföra byggnaderna, vid äventyr att de eljest tillfalla jordägaren utan lösen (2 kap. 57 § nyttjanderättslagen, jämförd med 18 § samma kap.). Då nyttjanderättsavtalet är slutet för bestämd tid, har visserligen nyttjanderättshavaren teoretiskt möjlighet att förvissa sig angående utsikterna att nå en frivillig uppgörelse med jordägaren om förlängt arrende eller köp av området i så god tid, att ett eventuellt expropriationsförfarande kan hinna
