beträffande stad, stadsliknande samhälle på landet och tätare bebyggd ort på den egentliga landsbygden – genom att det kräves att på sådana platser stadsplan respektive byggnadsplan skall fastställas och att därvid skall tillses att parker anordnas i tillräckligt omfång och antal (jfr stadsplanelagen och byggnadsstadgan).
Det torde vara i lika hög grad av behovet påkallat att i lag (ev. i hälsovårdsstadgan) fastslås, att alla kommuner skola ha skyldighet att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden (där tillgången icke redan är säkerställd), varvid givetvis – liksom i fråga om stads- och byggnadsplaneläggning – tillbörlig hänsyn skall tagas till kommunens förmåga att bära kostnaderna och till markägares berättigade intressen. För detta ändamål bör det åligga varje kommun
- att undersöka behovet av olika slag av friluftsområden, såväl det aktuella som det framtida, under överskådlig tid, och möjligheterna att tillgodose detta behov,
- att upprätta plan för kontroll över erforderlig mark (ägande- och dispositionsrätt),
- att utreda sättet för friluftsområdenas utnyttjande och ordnande,
- och att uppgöra finansieringsplan för markkontroll och anläggningar.
Ett formellt godkännande av denna utredning torde icke behöva ifrågakomma. Utredningen skulle endast ligga till grund för vederbörande myndighets bedömande av stadens eller kommunens behov av friluftsområden och bidrag av statsmedel samt av rätt till expropriation. Utredningen skulle på begäran kunna behandlas konfidentiellt för att hindra otillbörligt inflytande på markvärdena.
Det är emellertid icke tillfyllest, att vederbörande kommunala myndigheter bli klart ålagda att taga erforderliga initiativ för skapande av behövliga friluftsområden och i verkligheten också göra det. Det måste också tillses, att de kostnader, som krävas för att genomföra dessa initiativ, icke bli oskäligt höga, vare sig i förhållande till »nuvärdet» av den mark, som med dispositions- eller äganderätt måste anskaffas eller i förhållande till kommunens förmåga att betala kostnaderna härför. Nuvarande lagstiftning med den komplettering i fråga om lag angående servitut och expropriation, som fritidsutredningen föreslår, torde icke på ett tillfredsställande sätt säkerställa detta och i erforderlig utsträckning tillvarataga det allmännas legitima ekonomiska intressen. De priser, som stat och kommuner skulle komma att få betala för marker, som erfordras för friluftsändamål, skulle med all sannolikhet ofta bli alltför höga, d. v. s. medföra avsevärt större vinster för säljaren än han skulle kunna göra, om han själv skulle exploatera marken på ett sätt, som på längre sikt vore tillfredsställande både för honom själv och för det allmänna, och kostnaderna skulle i många fall bli väsentligt större än det allmänna skäligen bör påtaga sig.
För att närmare belysa dessa förhållanden och finna medel att i möjligaste mån avhjälpa dessa brister, bör man söka klarlägga anledningen till de
