svårigheter att trygga erforderlig tillgång till öppna naturområden för friluftslivet, som föreligga.
Man kan kanske påstå, att befolkningen i våra tätorter i regel ännu har erforderlig tillgång till fria naturområden för olika former av friluftsliv, utan att särskilda åtgärder från det allmännas sida behöver vidtagas. Men med större säkerhet kan sägas, att dessa möjligheter hastigt minskas och att det inte kommer att dröja länge, förrän befolkningen på de större orterna inte längre i erforderlig utsträckning kan komma ut till fri natur för t. ex. promenader, skidåkning, friluftsbad, utan oskälig tidspillan och kostnad, om inte något göres för att trygga denna tillgång till naturen. Varpå beror då detta? – Huvudsakligen beror detta förhållande på att bebyggelsen, framför allt sportstugebebyggelsen i de större samhällenas omgivningar, genom att planlöst spridas ut över stora områden spränger sönder de ännu fria naturområdena.
Växte våra städer och övriga samhällsbildningar på ett mera planmässigt och ändamålsenligt sätt och icke på en slump med stor utspridning över väldiga områden, varhelst och närhelst en markägare önskar och kan exploatera sin mark för bebyggelse, skulle den fria naturen i tillräcklig omfattning utan särskilda åtgärder förbli orörd även relativt nära våra största städer och under överskådlig framtid vara tryggad. Några särskilda lagstiftningsåtgärder för att säkra befolkningens tillträde dit skulle då knappast vara påkallade för annat ändamål än för att skapa möjligheter för det allmänna att även tvångsvis förvärva vissa mindre friluftsområden för mera intensivt utnyttjande (t. ex. bad- och campingplatser) där lämpliga sådana på frivillig väg inte kunde skaffas. Tvångsförvärv torde då mera sällan behöva förekomma.
Att skaffa sig möjligheter att på detta sätt lokalisera och reglera bebyggelsen är en uppgift, som även av andra anledningar kräver en snar och rationell lösning. Från allmän praktisk-ekonomisk synpunkt och med hänsyn till trevnaden i våra samhällen är det högeligen angeläget, att icke bebyggelse och samhällsbildning får uppstå varhelst och närhelst en markägare önskar exploatera sin mark. Det är inte endast för att tillgodose friluftslivets behov, som den obetänksamma och ofta hänsynslösa exploateringen av den fria naturen omkring städerna måste regleras, det är också från andra synpunkter ett direkt och påtagligt kommunal- och nationalekonomiskt intresse att tillse, att icke bebyggelsen planlöst sprides ut över städernas ytterområden och i grannkommunerna. Även för markexploatörer har detta sitt värde. En sådan markexploatering blir nämligen ofta väsentligt mycket kostsammare, därigenom att vägar, gator, avlopps- och vattenanläggningar, persontrafik och varudistribution m. fl. samhällsfunktioner bli oskäligt fördyrade. Tillåtes icke bebyggelse att uppstå på andra platser än sådana och i den ordning, som från allmän synpunkt vore lämpligt, och samordnades dessa byggnadsområden på förnuftigt sätt med varandra och modersamhället, så skulle man dessutom vinna den förmånen att på ett tidigare stadium få väg- och ledningssystem samt trafikförhållanden ordnade, än som är vanligt vid den på måfå utspridda bebyggelsen. Och vidare skulle den allmänna trevnaden i dessa planmässigt
