Sida:SOU 1940 12.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
242

området. Utgör byggnadsmarken en avsevärt större del av det totala utrymmet, blir friluftslivet illusoriskt. – Då det gäller ett markområde, som inom överskådlig tid torde sakna förutsättningar för exploatering för annat ändamål än sportstugebebyggelse, bör vid expropriation markvärdet inte rimligen kunna sättas högre än det som erhålles, om man räknar med i trakten förekommande pris på sportstugetomter och att tomtmarken inte får omfatta mer än cirka 10 procent av totala arealen.

Vid bestämmande av markvärdet torde det också vara skäligt att taga hänsyn till dels i vilken omfattning markägaren inom överskådlig framtid har utsikt att exploatera det markområde, som är ifråga och dels i vad mån friläggande av det exproprierade området medför värdestegring på mark, som eventuellt stannar kvar hos markägaren.

Man kan inte räkna med att expropriation för förvärv av ägande- eller dispositionsrätt till mark för friluftsändamål kan komma till praktisk användning i erforderlig omfattning, om icke markpriset kan hållas på en skälig nivå. Och detta torde knappast kunna ske, om icke hänsyn tages till sagda förhållanden. Det kan inte med fog sägas vara orättvist, om man vid tillgodoseende av allmänna intressen icke låter enskild markägare göra större vinster, än han skulle göra, om han själv skulle exploatera marken. Markägarna böra givetvis tillfullo ersättas för det, som avhändes dem i det allmännas intresse, men någon ersättning därutöver kan inte rimligen krävas.

Sammanfattning:

För att erforderliga friluftsområden skola bli säkerställda och för att detta icke skall medföra oskäligt höga kostnader, som många kommuner svårligen kunna bära, torde det sålunda vara nödvändigt att man med det snaraste får lagstiftningen i vissa delar kompletterad utöver av fritidsutredningen föreslagna tillägg till hälsovårdsstadgan, expropriationslagen och servitutslagen, i den riktning som ovan angivits.

Skyldighet för stad och kommun att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden bör införas, eventuellt genom bestämmelse i hälsovårdsstadgan.

Utredning beträffande regionplaneinstitut pågår i annat sammanhang. Det måste anses synnerligen angeläget, icke minst för friluftslivets intresse, att denna utredning med det snaraste leder till ett positivt resultat. Det torde därvid bland annat böra beaktas, att regionplaneinstitutet blir så utformat, att det får praktisk användning även utanför tätorter och deras närmaste omgivningar. En regionplan bör kunna så begränsas till omfång och innehåll samt utformas på sådant sätt, att den i praktiken blir tillämplig även på den egentliga landsbygden och bestämmelse, som möjliggör reglering av bebyggelse i landsorten på ett tidigare stadium än nu kan ske, bör också snarast möjligt företagas, eventuellt i samband med sådana revideringar av stadsplanelagen, som av andra anledningar torde vara påkallade.