Sida:SOU 1940 12.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
249

tillkallade sakkunnige generaldirektör Malmberg i sitt särskilda yttrande anfört, finner jag därför att utredningen, i samband med förslaget om komplettering av hälsovårdsstadgan på sätt ovan angivits i kap. VIII, hade bort avge förslag till sådan ändring i expropriationslagen att expropriationsrätten genom sagda stadgeändring icke utvidgas utöver vad som enligt lag nu får anses gälla; varvid utredningen i motiveringen hade bort angiva att anledningen härtill förnämligast vore att söka däri, att den av utredningen företagna undersökningen icke synts giva vid handen att expropriation för ifrågavarande ändamål vore oundgänglig. Enligt min mening bör denna fråga återupptagas om och när behov av utvidgad expropriationsrätt på ett mera markerat sätt framträder för tillgodoseendet av friluftslivets behov.

Särskilt yttrande av herr Romell.

Det i betänkandet föreslagna nya servitutsinstitutet, som jag med nedan nämnda modifikation varmt förordar, har av utredningen till sin omfattning begränsats så, att det blott skall få användas för »bildande av fritidsområden» och icke i annat fall, även om detta skulle vara till nytta för friluftslivet (»av beskaffenhet att kunna påverka fastighetens lämplighet som fritidsområde», sid. 200). Till följd av den givna definitionen av syftet synes den innebörd, som i motiven inlägges i begreppet »fritidsområde», få en viss normerande verkan och åt ett servitut enligt den föreslagna lagen ge ett minimiinnehåll, som går utöver ramen för i övrigt motsvarande engelska personalservitut (enligt sect. 34 i 1932 års planlag och clause 8 i 1937 års tillägg till National Trust Act). I detta hänseende av betydelse äro en rad uttalanden i betänkandet om besöksfrekvens, stängsel och bete och allmänhetens friheter inom fritidsområdena, om behovet av byggnader eller andra anläggningar inom eller i anslutning till fritidsområden, om villkoren för kommun, förening och stiftelse att få förvärva eller behålla servitut och om servitutsgivarens underförstådda skyldigheter (sid. 176–177, 179, 180, 191, 192, 202, 209, 210 och 211). I dessa uttalanden förutsättes dels, att ett fritidsområde måste – med eller utan de särskilda anläggningar, som i allmänhet anses skola finnas – vara starkare besökt än andra marker, dels att allmänheten inom ett sådant område måste få utöva sina friheter enligt allemansrätten med en viss, å andra marker icke gällande företrädesrätt, för viken markägarens intressen skola vika. Det vill härav synas, som om ett servitut enligt den föreslagna lagen alltid skulle implicera en ökning av allmänhetens rätt, även utan särskilt stadgande härom med stöd av lagens 1 §. Att så bör anses vara fallet antydes också av två direkta uttalanden (sid. 180 och 209).

Denna implikation, tillspetsad i det uttryckliga kravet, att markägaren i viss utsträckning måste tåla skador och obehag, kan enligt min bestämda uppfattning befaras få en sådan psykologisk och ekonomisk verkan, att en lag enligt utredningens förslag bleve utan praktisk nytta för sitt huvudsyfte och användbar blott i specialfall (såsom då en kommun eller organisation