Sida:SOU 1940 12.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
248

avlösning och att detta i allmänhet icke kan ske med mindre servitutet förlorat sin betydelse för det avsedda ändamålet. Med hänsyn till här anförda omständigheter har jag förordat, att nu ifrågavarande servitut alltid skola begränsas i fråga om sin giltighetstid och att intet avtal om upplåtelse skall få gälla i mera än högst femtio år.

Även i ett annat hänseende har jag icke kunnat förorda den ståndpunkt, som utredningen gjort till sin. Enligt tredje paragrafen kan innehavare av servitutsrätt överlåta denna rätt på annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Sådan överlåtelse kan föra med sig förhållanden som jordägaren vid den ursprungliga upplåtelsen ej räknat med eller kunnat förutse. En jordägare kan exempelvis av ideella skäl upplåta ett område till en förening, som endast i ringa omfattning vidtager anordningar av beskaffenhet att draga en större allmänhet till området, och det har kanske med hänsyn härtill avtalats en ganska ringa ersättning för upplåtelsen. om en under sådana omständigheter avtalad upplåtelse av servitutsrätt överlåtes på annan förening, som vidtager långtgående anordningar i publikdragande syfte, utan att jordägarens medgivande erfordras, kan fastigheten få utgöra prestationer, som i fråga om art och omfattning icke tagits i betraktande vid den ursprungliga upplåtelsen. Det synes därför skäligt att överlåtelse av servitutsrätt icke må ske med mindre jordägarens medgivande inhämtats.


Särskilda yttranden av ledamöter av utredningen.

Särskilt yttrande av herr Kjellman.

Expropriation är att betrakta som en yttersta åtgärd avsedd att trygga genomförandet av för det allmänna väsentliga uppgifter, vilka icke på annat sätt kunna förverkligas. En utvidgning av expropriationsrätten måste med hänsyn härtill ha ett klart konstaterat behov som förutsättning, och kravet på verkligt tvingande skäl måste växa allt eftersom expropriationen kan tänkas leda till mer vittutseende ingrepp i bestående jordförhållanden. Att skapandet av goda förutsättningar för befolkningens friluftsliv, bland annat genom inrättandet av särskilda fritidsområden, tillhör dessa för det allmänna väsentliga uppgifter, bestrider jag ingalunda; jag hyser i detta avseende icke någon från majoriteten avvikande mening och kan också väl tänka mig, att markanskaffning för friluftslivets tillbörliga tillgodoseende kan stöta på sådana svårigheter, att tvångsförfarande kan behöva anlitas. Den undersökning, som företagits i syfte att klarlägga det faktiska läget i denna fråga, synes mig dock knappast ha ådagalagt detta på ett så ovedersägligt sätt, att anledning finnes att för närvarande föreslå expropriationsinstitutets utsträckande till att omfatta andra för friluftslivet erforderliga markförvärv än dem, på vilka lagen om expropriation för närvarande får anses tillämplig, nämligen badplatser. I huvudsaklig anslutning till vad utredningen särskilt