Min andra utgångspunkt är en övertygelse, att friluftslivets sanna intressen icke kräva och icke gagnas av den ovillkorliga ohämmade rörelsefrihet inom naturområden för friluftsliv, som i Sverige ännu brukar anses önskvärd. Denna övertygelse grundar sig på personlig kännedom om de välordnade, trivsamma State Parks i staten New York och i övrigt på följande. Det som ger friluftslivet dess karaktär och säregna värde är ostridigt icke den eventuella kroppsrörelsen och icke heller solbrännan, badet i öppet vatten o. s. v. Om det blott vore fråga om sådant, hade fritidsutredningen aldrig behövts, ty gymnastik- och idrottsplatser, solbad och öppna badbassänger kan man anlägga var som helst, även mitt i en stenstad. Det väsentliga är i stället den naturpräglade ramen för friluftslivet, som ger möjlighet till naturupplevelse samtidigt med rörelsen, vilan, solbadet eller badet i öppet vatten. Ett grundläggande krav måste därför vara, att naturen inom ett fritidsområde bevaras så att den kan väl fylla sin uppgift i friluftslivets tjänst. Detta kan tolkas olika, men likaväl som ett konstmuseum för allmänheten anses böra hysa äkta konst och icke oljetryck bör enligt min mening ett fritidsområdes publik bjudas mer än surrogat för natur. Även den s. k. markslitningen, som blir en följd av för mycket tramp på olämpliga ställen, ja till och med den lindriga form därav, som yttrar sig i en allmänt sjaskig prägel hos växtligheten, bör därför undvikas utanför de små arealer, som anvisas till tältplatser o. d. och där naturen måste offras.
Friluftslivet har alltså inom ett fritidsområde, med undantag av nyssnämnda små arealer, i en väsentlig punkt ett intresse, som helt överensstämmer med markägarens. Allmänhetens nyttjande av området bör så organiseras, att skador icke uppstå på mark eller annan natur. Regleringen kan ske i olika former och bör avpassas efter områdets storlek, besöksfrekvensen m. m., men vid högre besöksfrekvens bli inskränkningar i allmänhetens rörelsefrihet ofrånkomliga, om området i längden skall väl fylla sin uppgift.
Sådana inskränkningar behöva ingalunda minska utbytet av ett besök. Det är en ensidigt dogmatisk uppfattning, att friluftsfolket endast har glädje av de kvadratmeter mark, som det blir tillfälle att trampa på. Landsbygdens och skogens folk, som går efter mål och med mening, följer de stigar som finnas överallt i skog och mark där människor haft något nämnvärt att göra (så känslig är skogsmarkens växtlighet) och går »väglöst» endast i nödfall. Så kunde stadsborna också göra. Deras behov att trampa överallt i det gröna är närmast en av oförstånd betingad ovana, som borde vara möjlig att bota även i Sverige. Med orienterarna är det en särskild sak. Men de kunna ändå aldrig tillfredsställas genom särskilt avsatta fritidsområden nära samhällena; dessa måste av många skäl bli för små och begränsade.
Det torde få anses sakligt ganska upplysande, att i Amerikas förenta stater på grundval av en mycket omfattande erfarenhet frågan om att trygga friluftslivets förutsättningar behandlas som en stor naturskyddsfråga (liksom i Danmark). Problemet om allmänhetens friheter inom ett fritidsområde bedömes också i enlighet med samma grunduppfattning som jag förfäktar. Till
