belysning härav må anföras några uttalanden ur den s. 75 nämnda officiella rapporten »Recreational use of land in the United States».
På talrika ställen framhålles starkt det grundläggande värdet ur rekreationssynpunkt av oförfalskad natur, och de i Sverige vanliga kvantitetssynpunkterna på friluftslivet och dess behov lysa med sin frånvaro i uttalanden sådana som detta: »För de få, stigen och den oberörda vildmarken; för de många, samlingsplatserna med deras bekvämligheter" (s. 202). Det begrepp som närmast motsvarar utredningens »fritidsområde» kallas »large recreational park» och definieras (s. 4) som ett några hundra till några tusen tunnland stort område, »där ett omväxlande, naturpräglat landskap finnes och bevaras och som i första hand är avsett som en tillflykt där allmänheten kan finna avspänning och sinnets lyftning (inspiration), njuta av naturens skönhetsvärden, förnya kontakten med jorden och ting som växa, komma ifrån stadens trängsel, syner och ljud och bedriva sådana former av aktiv rekreation som harmoniskt passa i ett naturpräglat landskap». Det omtalas, att icke blott i nationalparkerna, utan även »i de flesta State Parks erkännes det som en förstahandsuppgift att bevara det inhemska naturliga landskapet och dess växt- och djurliv», vilket emellertid »nästan fullständigt misslyckats» inom områden som varit »för små för den belastning av aktiv rekreation som de måst bära» eller som »organiserats illa och där som följd härav otillräcklig begränsande kontroll kunnat utövas över allmänhetens nyttjande av dem» (s. 88). »Tron att ett naturområde icke kräver någon särskild organisation har varit seglivad», heter det (s. 87), och »den har lämnat i sina spår förstörelse, svår skada eller förändringar av oersättliga drag av högt värde i tjogtals parker som en följd av allmänhetens nyttjande utan organisation och begränsning».
Det problem som måste lösas är, fortsätter rapporten, »att nyttiggöra ett relativt opåverkat naturområde, som i de flesta fall har fått förbliva i detta skick därför att det aldrig mycket nyttjats, och att samtidigt bevara de skönhetsvärden eller andra tillgångar, som bilda en av de förnämsta bevekelsegrunderna, om icke den förnämsta, till att göra området till park». För detta ändamål rekommenderas bland annat (s. 119–121): att parkerna tas till rikligt stora; att det för varje område noga överväges, på vad sätt och i vilken utsträckning allmänheten kan tillåtas nyttja det utan skada; att så få platser som möjligt, helst blott en i varje State Park, upplåtas till intensivt, markslutande bruk; att vederbörande förvaltningsorgan ges myndighet att föreskriva hur området får nyttjas; samt att vägnätet begränsas och i varje State Park »en rikligt tilltagen del av hela arealen, där naturen är som bäst, lämnas helt orörd», utan vägar och med ett begränsat stignät. Den sista rekommendationen grundar sig på att i Förenta staterna till följd av folkets vanor en mark kan bättre än i Sverige skyddas helt enkelt genom att låta den förbli väglös och stiglös.
Från nämnda utgångspunkter anser jag, att ett rent landskapsskyddande servitut i stil med de engelska vore fullt tillräckligt för det syfte, som
