Sida:SOU 1940 12.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
253

utredningen avsett med sitt lagförslag. Uppgörelser om allmänhetens friheter borde icke vara omöjliga att träffa med markägaren utanför servitutets ram, om man fasthåller vid att de icke behöva och redan i friluftslivets eget intresse icke böra gå så långt att skador uppstå på mark och växtlighet. Den teoretiska möjligheten finns, att en servitutsgivare eller hans efterträdare i framtiden av tredska skulle vägra att gå in på någon rimlig uppgörelse och efter förmåga söka stänga allmänheten ute från sin egendom. Den risk som ligger häri är dock efter mitt förmenande obetydlig. Dels är det, såsom förut påpekats, av rent praktiska skäl svårt för en markägare att stänga allmänheten ute från större utmarksarealer. Dels kunde en sådan praxis, om den mot förmodan skulle ta oroande omfattning, när som helst stoppas genom en allmän lagstiftning, såsom visas av exempel från Danmark och England (bestämmelserna om hinder för allmänhetens färdsel m. m. i 1937 års Naturfredningslov, respektive Access to Mountains Act, 1939). Slutligen borde en kommun eller organisation kunna skaffa sig framtidsgarantier genom att köpa mark till en eller annan vaktstuga, raststuga eller tältplats och samtidigt förvärva nödiga vägservitut.

I motsats till det av utredningen föreslagna servitutet torde ett rent landskapsskyddande servitut kunna komma till praktisk användning och bli till viss och kanske mycket stor välsignelse även i Sverige, såsom fallet är i England.

Markägare i England ha i stor utsträckning gått med på landskapsskyddande servitut riktade mot markexploatering (jfr s. 265) med eller utan annan ersättning än den säkra vinsten för familjen, att skatten på ett icke mer realiserbart spekulationsvärde bortfaller. Delvis ha dessa markägare handlat av ekonomiska skäl, då de tagit en mindre, men säker vinst och avstått från en osäker större. All mark kan icke säljas till tomter, och exploatering i större skala medför stora avbränningar, som lätt göra nettot mindre än beräknat. Med visshet ha nämnda markägare därjämte ofta drivits av känsloskäl och allmänanda. De ha önskat bevara ett kärt arvegods och hjälpa till med den nationella uppgiften att rädda det gamla engelska landskapet från förödelse. Man behöver icke anse det uteslutet, att svenska markägare skulle kunna handla på motsvarande sätt och mot rimlig ersättning till egen tillfredsställelse och allmänt gagn trygga sin egendom mot framtida tomtstyckning. Främst är det ägare till bygdernas enstaka ännu sparade storgods som kunna tänkas vilja så göra. Hos en del av dem kan man av flera skäl vänta ett visst ideellt intresse för en egendoms framtida öden och för att bevara dess naturvärden och skönhet. Just dessa enstaka sparade storgods äro samtidigt ofta så enastående tillgångar för bygden och dess friluftsliv, att det skulle betyda räddning från en oersättlig förlust, om en ekonomiskt gångbar väg kunde anvisas för att bevara dem. Det är i huvudsak i dessa fall ett servitut skulle ha en uppgift att fylla. Servitutsinstitutets tillämpning i praktiken bleve därför troligen alltid av relativt liten omfattning, men kunde dock bli till så stort gagn, att institutet väl torde försvara en plats i svensk lag.