Sida:SOU 1940 12.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
274

förbud mot trafiken saknade rättslig betydelse. Så torde vara förhållandet beträffande trafik, som icke kan skada vägen, ej ens åstadkomma slitage å vägbanan, alltså praktiskt taget gång- och cykeltrafik, men samma regel skulle i fråga om annan trafik kunna leda till orimliga resultat. Den, som bekostar väghållningen, är här otvivelaktigt i behov av rättsskydd ofta i vida högre grad än i de fall, som med visshet avses med berörda straffbestämmelse. Sant är visserligen att, även om allmänheten skulle äga att begagna enskilda vägar, detta ej innebure någon en var tillkommande subjektiv rätt, motsvarad av skyldighet för jordägaren att tillhandahålla vägen, samt att därför allmänhetens “rätt” ej skulle utgöra hinder för jordägaren att lägga igen vägen eller faktiskt omöjliggöra tillträde till densamma – – –.»

Efter att ha framhållit att ett sådant faktiskt förhindrande icke alltid är möjligt att åstadkomma och att icke heller väglagens bestämmelser om rätt att påfordra deltagande i vägunderhållningen ger nödigt rättsskydd, anföres att vid lagstiftningen om enskilda vägar lärer ha förutsatts att körtrafik å annans enskilda väg är rättsenlig endast om härför kan åberopas särskilt stadgande eller samtycke, uttryckligt eller presumerat, av vederbörande rättsägare, samt att samma uppfattning torde ganska allmänt härska i rättspraxis, varför det egentligen syntes vara spörsmålet om påföljderna för överträdelse av förbud mot trafiken, som kunde vålla större tvekan. De vägsakkunniga anföra, att, om 24: 11 SL ej anses tillämplig, fråga kan bli om straffbestämmelserna för egenmäktigt förfarande och, där verklig skada inträtt, straff för skadegörelse enligt 19 kap. SL. Enligt de sakkunniga lärer, även om tillämplig straffbestämmelse saknas för körtrafik mot förbud å annans väg, förfarandet dock kunna innebära s. k. civil orätt och föranleda skyldighet att ersätta skada och slitage, som trafiken medfört. Det anföres också, att det icke torde vara uteslutet, att vitesförbud kan utverkas hos domstol eller länsstyrelsen.

Beträffande trafik med motorfordon ankommer det enligt 12 § 5 mom. 1936 års vägtrafikstadga å ägaren av enskild väg att avgöra, huruvida sådan trafik på vägen må äga rum, och överträdelse av utfärdat förbud straffas enligt 38 § i stadgan. Denna stadga avser emellertid endast sådana enskilda vägar, som äro farvägar. Motortrafik å andra enskilda vägar är alltså i förevarande hänseende att jämställa med annan körtrafik. Detta gäller också motortrafik å andra områden än väg.

1935 års vägsakkunniga ha vidare anfört (sid. 58):

»Tveksamt kunde måhända förefalla, huruvida icke väglagstiftningen borde omfatta lösningen av spörsmålet i vad mån envar må begagna enskild väg eller färdas över andra enskilda markområden. Ovan har framhållits, att sagda spörsmål i viss mån måste vara av betydelse för väglagstiftningen samt att svaret å detsamma nu är att söka i strafflagen, specialbestämmelser om motortrafik och i övrigt å den oskrivna rättens område. Emellertid synes frågan, vilken ju icke rörer verkliga rättigheter och däremot svarande skyldigheter, närmast falla inom straffrätten, och de sakkunniga förmena att, om likväl ett uttryckligt allmänt stadgande av civillags natur skulle anses erforderligt i ämnet, ett dylikt stadgande dock knappast tillhör väglagstiftningen utan snarare bör hava sin plats bland regler om jordäganderättens innehåll och allmänna begränsningar.»

De vägsakkunniga, som med en ganska utförlig motivering (sid. 78 ff) föreslå tvångsrätt till gångväg under vissa förutsättningar, ha till förekommande av att bestämmelserna i den föreslagna väglagen om rätt till gångväg skola föranleda till antagande att, där sådan rätt ej upplåtits, varje beträdande av annans mark eller väg utan särskilt tillstånd skulle vara rättsstridigt, föreslagit en bestämmelse, som också influtit i 1939 års lag om enskilda vägar, att lagen icke skall verka »inskränkning i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är lovligt för envar att taga väg över annans ägor». I