fråga om att bestämma var tomtområde skall anses sluta eller med andra ord, huru stort område, som kan räknas såsom tomt. Här torde det vara omöjligt att uppställa någon allmängiltig regel. Finnes ingen hägnad eller annan av ägaren verkställd markering, sträcker sig det såsom tomt skyddade området troligen icke längre än till förefintlig byggnads närmaste omgivningar. Finnes däremot hägnad, synes såsom tomt böra räknas all mark inom hägnaden, som ligger inom sådant avstånd från byggnad eller för ägarens trevnad gjorda anläggningar att dess beträdande rimligen kan antagas inkräkta på ägarens berättigade intresse av att få vara ostörd och ogenerad. Detta måste avgöras från fall till fall.
Vad som förstås med åker torde icke behöva någon närmare förklaring, dock kan anmärkas, att till åker icke torde höra s. k. åkerrenar.
Med äng avses förmodligen – i överensstämmelse med det språkbruk, som rådde vid tiden för lagbudets tillkomst – endast slåtteräng. På enahanda sätt bör emellertid bedömas frågan om tillåtligheten av att beträda de på senare tid tillskapade kulturbetesmarkerna. För dem förefinnes nämligen i stort sett samma rättskyddsbehov som för de gamla slåtterängarna.
Om man bortser från den oklarhet i avfattningen, som vidlåder 24: 11
strafflagen, torde kunna sägas, att lagrummet i stort sett tillfredsställande avvägt
jordägarnas och allmänhetens intressen i fråga om rätten att beträda annans mark.
Att ett visst behov av kompletterande bestämmelser likväl får anses föreligga
beror, synes det mig, uteslutande på den fara för skada och andra olägenheter,
vilken i större bebyggelsecentras omgivningar skapats genom den
masstillströmning av människor till vissa områden, som friluftslivets popularisering medfört.
I detta sammanhang må frågan om camping på annans mark i korthet beröras,
ehuru den icke har något direkt samband med tolkningen av 24 kap. 11 §
strafflagen. Någon tvekan lärer knappast råda om att det sedan gammalt stått envar
vägfarande fritt att tillfälligtvis slå upp tält på annans mark för övernattning o. d.
Man torde med hänsyn härtill kunna taga för visst, att sådan tillfällig camping,
som utövas av vandrare, cykelåkare, bilister, kanotister etc. med kortvariga
uppehåll på varje plats, i och för sig faller inom gränserna för allemansrätten. Otillåten
blir den endast om den äger rum på sådan mark, som kan skadas därav, eller på
mark, som är så belägen, att eljest påtagliga olägenheter vållas därav, eller om
den utövas på ett sätt, som strider mot god sed. Beträffande den s. k.
permanentcampingen däremot, vilken närmast får anses innebära ett slags besittningstagande
av tältplatsen, torde man kunna utgå ifrån att den går utöver de befogenheter,
som enligt de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna stå envar öppna, och
alltså kan av jordägaren förbjudas. (Se vidare härom sid. 282.)
⁎
Det omnämndes här ovan att 24: 11 SL ej är tillämplig å olovligt färdande å område, som redan förut användes såsom väg (jfr härom den äldre bestämmelsen i BB 25 kap. 9 § samt följande rättsfall: N. J. A. 1876: 6 och 1909 B 412 samt Sv. J. T. 1922 sid. 63 och 1923 sid. 14).
Beträffande rätten att färdas å enskild väg är av intresse att taga del av vad 1935 års vägsakkunniga uttalat i sitt betänkande med förslag till lag om enskilda vägar m. m. (statens offentliga utredningar 1938: 23). Efter att ha redogjort för innehållet i 24: 11 SL anföra de sakkunniga (sid. 50):
»Måhända kan lagrummet icke anses tillämpligt i dylika fall, och man skulle då kunna ifrågasätta, huruvida icke trafik å annans väg – bortsett tills vidare från motortrafik – stode envar fritt att bedriva, så att av vägens ägare utfärdat
