Sida:SOU 1940 12.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
276

I 1 kap. av förslaget till jordabalk upptogs, i nära överensstämmelse med stadgandena i den fortfarande gällande lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra, bestämmelse om att fast egendom är jord och grund med vad därtill hör, samt att till fastighet höra, bland annat, »å rot stående träd och andra växter tillika med frukt därå».

Lagberedningen föreslog emellertid dessutom i 5 § av kap. följande stadgande: »Vilt växande bär och svamp äge envar taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån av tre hundra meter.»

I motiven framhöll lagberedningen bland annat:

Den rättsliga makt jordäganderätten innebure sträckte sig icke till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme över dess föremål. Begränsning i friheten att disponera över landets jord krävdes av hänsyn till allmänt väl; de särskilda fastigheterna bildade tillsammans det land, där folket skall leva sitt liv, och det kunde icke lämnas i den enskilde jordägarens skön att så förfara med sin jord att det helas väl äventyrades. Rättslig begränsning av jordäganderätten kunde också grundas i hänsyn till enskild rätt (grannelagsförhållanden etc.) Oberoende av alla uttryckliga lagbud stode emellertid den i varje sund rättsordning inneboende grundsats, att rätten icke endast vore en formell makt utan en omklädnad för ett intresse, vilket av rättsordningen erkändes såsom berättigat, ett medel att skydda och främja detta intresse. Saknades varje möjligt sådant intresse borde icke den formella rätten få ställa sig hindrade för andras intressen. Ehuru jordäganderätten sträckte sig också till luftområdet och ned på djupet, så innebure framdragandet av en luftledning på sådan höjd eller en tunnel genom värdelöst berg på sådant djup att det icke på något sätt berörde jordägarens intresse icke något ingrepp i jordägarens rätt och borde icke kunna av honom förhindras. Denna synpunkt saknade icke tillämpning beträffande de alster, naturen själv frambringade inom en fastighets område, fastän de utgjorde tillbehör till fastigheten och vore underkastade jordägarens äganderätt, så länge de vore förbundna med fastigheten. Fastigheten bildade icke ett rättsligt avstängt område, inom vilket en främmande icke finge träda och vars naturalster han icke finge röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmades vore det otillåtet. Att utan lov taga väg över tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, vore belagt med straffpåföljd, men eljest vore beträdande av annans mark icke någon förment. »Och», fortsätter lagberedningen, »i fråga om naturalster giver strafflagen skydd endast mot olovligt tillägnande av vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma icke vilt växande blommor, örter, bär eller svamp. Utan tvivel vilar denna strafflagens tystnad på antagandet, att dylika naturalster icke representera något egentligt värde och att det därför bör stå envar öppet att göra sig dem till godo. I fråga om vilda blomster och örter är antagandet allt fortfarande i huvudsak riktigt; ett förbud mot tillägnande är här endast undantagsvis berättigat, och då icke av hänsyn till jordägarens rätt utan till skydd mot ödeläggande av naturens egendomligare eller sällsyntare företeelser. Annorlunda förhåller det sig med de vilda bären. Lättade kommunikationer och därmed ökad möjlighet för en lönande avsättning hava åt vissa av de vilda bären, särskilt lingonen, givit ett värde, som man vid tiden för strafflagens tillkomst icke kunde ana.»

Lagberedningen framhåller därefter, att till följd härav jordägarens rätt till sådana naturalster blivit föremål för livligt meningsutbyte, och redogör för motioner vid 1889 och 1908 års riksdagar och deras behandling i riksdagen.

Ur denna redogörelse må följande här inflyta.

I utlåtande över 1889 års motion, vari yrkats generellt förbud mot plockande av vilda bär, anförde lagutskottet, att enligt dess förmenande den enda påföljd, som kunde uppkomma av vilda bärs tillägnande å annans skog eller mark, vore