Sida:SOU 1940 12.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
277

skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordägaren, men att dylik skadeersättningsskyldighet ej torde inträda i andra fall än då jordägaren genom utfärdande av förbud mot bärplockning å hans mark upphävt den presumption om samtycke därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses föreligga. Lagstiftningen gåve alltså icke jordägaren något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som ägde rum, ty skadeersättningskyldigheten vore i de flesta fall utan värde. Utskottet kunde likväl icke tillstyrka motionärens förslag. De fall då jordägaren hade ett beaktansvärt intresse av att ensam tillgodogöra sig bären hörde till undantagen. I regel hade de vilda bären i skog och mark icke någon nämnvärd betydelse för jordägaren. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik bärplockning utgöra en avsevärd inkomstkälla. Ett allmänt bärplockningsförbud skulle därför kännbart drabba den fattiga befolkningen utan att något allmännare jordägareintresse tillgodosåges. Ur nationalekonomisk synpunkt skulle det ifrågasatta förbudet kunna medföra förlust, ity att bären skulle komma att i väsentligt mindre utsträckning än förut tillvaratagas. – Utskottets mening biträddes av riksdagen.

Vid 1908 års riksdag väcktes två motioner i ämnet, den ena av i huvudsak samma innehåll som den nyss refererade, men avseende endast södra och mellersta delarna av riket, och den andra med yrkande om utredning i frågan, varvid framhölls den betydelse lingonplockningen hade för dem som börjat småbruk å s. k. egna hem.

Lagutskottet yttrade nu i fråga om innehållet i gällande rätt, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att å hans skog och mark tillgodogöra sig vilda bär, ehuru visserligen den, som å annans mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn till ägarens intressen och bleve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen kunde tillfoga ägaren. Men själva förlusten av bären berättigade ej ägaren till skadeersättning. Förbud mot bärplockning å annans mark kunde ej vara av särskild vikt för egnahemsinnehavarna, vilka sällan ägde så stora områden, att bärplockning å desamma kunde hava något inflytande på ägarens ekonomi. Ett förbud skulle däremot i många fall synnerligen kännbart drabba just dessa egnahemsinnehavare. Utskottet avstyrkte därför motionerna, vilka ock av riksdagen avslogos.


Lagberedningen anförde efter denna redogörelse: Beredningen hade sökt skaffa sig upplysning från olika delar av landet angående den rättsuppfattning, som för det närvarande gjorde sig gällande i frågan. Den utredning, som sålunda åstadkommits, syntes giva vid handen, att den uppfattning, som tillägger envar rätt att på annans mark plocka bär och andra dylika naturalster kunde sägas vara den rådande i vårt land. Endast i tätare bebyggda orter syntes under senare tid den åskådning hava vunnit insteg bland jordägarna, att de äga förbjuda bärplockning på sin mark. Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle utan vidare lagfästas, hade icke synts beredningen vara riktigt. Denna uppfattning hade hämtat sitt berättigande från förhållanden, vilka icke vidare i allmänhet vore förhanden. De vilda bären hade erhållit ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill avhålla andra från att tillägna sig dem på hans mark, vore detta icke ett utslag av oginhet, som icke borde tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten. Från nationalekonomisk synpunkt kunde antagas, att genom hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras än genom att lämna hela skörden av bär till skövling av den förstkommande. Å andra sidan hade beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla skogsbären åt jordägaren, vilket i stort sett skulle ske till förfång för den fattigare delen av