befolkningen. Däremot syntes icke obilligt, vare sig att visst område intill hans hemvist lämnades också i detta hänseende fridlyst för närgångenheten eller att honom medgåves rätt att förbehålla sig ett visst mindre område, där han vore närmast att skörda och där han icke behövde befara att bliva förekommen av andra. Vad sålunda anförts ägde tillämpning även i fråga om svamp. I fråga om vilda blommor och örter hade det däremot icke funnits nödigt att genom uttryckligt lagbud hävda friheten att plocka dem eller att däri från synpunkten av jordägarens rätt göra någon som helst inskränkning. Till skydd mot skada å skogsplantor och andra ömtåligare växter torde det icke vara jordägaren betaget att av exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande av visst område.
Med anledning härav föreslog lagberedningen ovan refererade bestämmelse i jordabalken och ett däremot svarande straffbud i 24 kap. 3 § strafflagen.
Detta förslag har aldrig förelagts riksdagen.
Frågan har emellertid motionsledes bragts under riksdagens prövning 1913, 1927, 1928, 1934, 1935 och 1937 utan att leda till resultat.
Vid 1935 års riksdag anförde första lagutskottet: Vad anginge den civilrättsliga frågan hade å ena sidan anförts, att jordägaren borde beredas företrädesrätt åtminstone till en del av de bär, som växa å hans mark. Å andra sidan har hävdats, att bären aldrig tillkommit jordägaren såsom sådan och att han fördenskull icke kunde göra anspråk på dem framför andra. Det vore riktigt, att lagen i vårt land av gammalt icke uppställt något förbud att tillgodogöra sig vilda bär å annans mark. Vissa olägenheter härav hade emellertid på sista tiden med dess förbättrade kommunikationer uppkommit. Sålunda hade det blivit allt vanligare att folk från samhällena bege sig till mer eller mindre avlägsna trakter för att där tillgodogöra sig den bärskörd, som tidigare väsentligen varit förbehållen ortsbefolkningen, vilket kunde leda till för rättskänslan mindre tilltalande resultat. Ofta föranleddes också härav att bären skövlades, innan jordägaren kunnat tillgodogöra sig något av bären. Jordägaren borde därför beredas möjlighet att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark. Av praktiska skäl låge närmast till hands att denna rätt avsåge de ägor som äro belägna närmast hans gård. Utskottet förordade därför skyndsam utredning.
En minoritet på sju ledamöter reserverade sig mot förslaget om utredning och framhöll, bland annat: Bärplockning torde framför allt bedrivas av fattigt folk, som därigenom söka förbättra sina torftiga villkor. Man kunde då fråga sig, om det verkligen vore med billigheten överensstämmande att nu förläna jordägaren, som dock sitter på sin gård, en rätt, som han förut aldrig haft, på bekostnad av verkligt behövande. Och man kunde väl även spörja om det kunde vara klokt att sålunda intensifiera äganderätten. I varje fall syntes det opåkallat att nu, då en revision av jordabalken i dess helhet stode för dörren, utbryta ifrågavarande spörsmål ur dess naturliga sammanhang och göra det till föremål för särbehandling.
Första kammaren biföll utskottets förslag och andra kammaren reservationen.
Vid 1937 års riksdag anförde första lagutskottet i anledning av den då väckta motionen, som gick ut på utredning, bland annat: Gällande ordning medförde vissa olägenheter och innebure ofta ett irritationsmoment för den jordägande befolkningen på landsbygden. Ingen torde dock vilja fullständigt beröva menige man hans hävdvunna rätt till bärplockning, men å andra sidan syntes det icke vara skäligt att jordägaren skulle vara betagen möjligheten att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark. Trevnaden och hemfriden stördes, då bärplockare bege sig fram ända inpå husknutarna och skada å värdefulla skogsplanteringar kunde lätt åstadkommas av kringströvande skaror av bärplockare. Att tidigare något positivt resultat icke kunnat uppnås berodde huvudsakligen på svårigheter av praktisk och lagteknisk natur. Under hänvisning till att lagberedningen vid dess snart stundande arbete med en reform av jordabalken torde komma att upptaga jämväl här ifrågavarande spörsmål borde någon
