allmänna eller av vattenägarens enskilda intressen. Rätten att bada är sålunda begränsad av hänsyn till vad som under olika förhållanden kan anses passande; rätten att vattna kreatur medför ingen rätt att driva dessa över annans ägor fram till vattnet. Det här avsedda envar medgivna nyttjandet av vattnet (i tyska lagar benämnt Gemeingebrauch), får utövas endast i den mån detsamma kan försiggå jämsides med den rätt vattenägaren har att själv tillgodogöra sig vattnet; någon inskränkning i denna rätt är han i allmänhet ej pliktig att tåla till förmån för «alle mans» rätt. Att ifrågavarande allas rättigheter gälla allenast de naturliga vattendragen och sjöarna, men däremot icke enskilda tillhöriga brunnar, grävda dammbassänger, kanaler eller vattenledningar eller andra konstgjorda vattensamlingar följer därav, att då vattensamlingar av sistnämnda beskaffenhet genom särskilt arbete åstadkommits för visst ändamål, ett begagnande av desamma mot ägarens vilja eller utan hans lov skulle innebära ett ingrepp i hans berättigade intressen.
Omförmälda rättigheter i avseende å vattnet äro analoga med motsvarande rättigheter beträffande skog och mark i enskild ägo. Ett uttryckligt hävdande av dessa senare rättigheter genom särskilt lagstadgande har dock hittills icke funnits nödigt. Lika litet har särskilt stadgande i fråga om de envar tillkommande befogenheter att begagna sig av annans vatten ansetts erforderligt. Lagstiftning härom bör icke försökas, förrän den kan stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfattning rörande gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter, och denna förutsättning saknas ännu.»
Beträffande behovet av en sådan reglering yttrade en ledamot av lagrådet,
justitierådet von Seth, vid behandlingen av det till lagrådet år 1917 remitterade
s. k. sakkunnigförslaget – efter att hava berört kommittéernas skäl mot en sådan
reglering –: »Det kan ifrågasättas, om detta skäl är tillräckligt bärande. Den rätt,
varom här är fråga, utövas allmänt, och vid detta förhållande bör också
allmänheten hava rätt att fordra att åtminstone i grova drag få några antydningar om
gränserna för densamma. Att rättsuppfattningen i förevarande hänseende hos
allmänheten icke hunnit stadga sig, synes snarare vara ett skäl för lagstiftaren
att på ett ledande sätt ingripa än en anledning att lämna frågan åsido. Särskilt
såvitt angår vattnet å grunden torde de erforderliga bestämmelserna icke bliva så
omfattande eller invecklade, att större svårigheter skulle möta för deras
utformande och inpassande i förevarande kapitel. – – – De bestämmelser, som i
detta hänseende för närvarande skulle kunna ifrågasättas, synas icke vara flera
än att de mycket väl skulle kunna inpassas i 1 kap. 3 § av förslaget. För min del
anser jag dem tills vidare kunna inskränkas till dels ett allmänt stadgande, att
vattnet i de mera betydande vattensamlingarna, sjöar, tjärnar, älvar, strömmar,
åar och större bäckar, må användas av vem som helst till bad, tvätt,
vattenhämtning, vattnande av kreatur, rodd och segling med mindre båtar o. d., i den mån
det kan ske utan förnärmande av den rätt att i första hand tillgodogöra sig vattnet,
som tillkommer dettas ägare, och utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för
honom eller annan, som innehar stranden, dels ett medgivande att under samma
villkor till förmån för vattnets ägare från vatten av ifrågavarande slag lägga
ledning för tillgodoseende av hushållsförbrukningen vid annan fastighet än den,
vartill vattenområdet hör, eller annat därmed jämförligt husbehov, samt dels det
stadgande, som redan finnes intaget uti nämnda paragraf (3).»
Lagrådets övriga ledamöter ansågo intet vara att erinra emot att den rätt att nyttja annans enskilda vatten för badning, tvätt m. m., »vilken på sätt i kommittémotiven framhålles, otvivelaktigt tillkommer envar», fortfarande lämnades av lagstiftningen oreglerad. De förordade emellertid med hänsyn till bland annat denna allmänhetens rätt viss jämkning i paragrafens avfattning. (I kommittéförslaget
