Sida:SOU 1940 12.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
281

lydde lagrummet: »Envar äger att, såvitt ej här nedan eller eljest i lag annorledes stadgas, råda över etc.»)

Vid förslagets återremiss till lagrådet anförde departementschefen, att med hänsyn till vad lagrådets majoritet yttrat intet syntes vara att erinra mot att ifrågavarande allmänhetens befogenheter fortfarande lämnades av lagstiftningen oreglerade, och att, då det icke kunde förnekas, att rättsuppfattningen rörande gränserna för dessa befogenheter vore nog så svävande, någon åtgärd för kapitlets kompletterande med bestämmelser därom icke borde vidtagas.

3 §. »Ägare av strand vid sjö eller annat vatten vare, där vattenområdet ej är honom tillhörigt, ändock berättigad att vid sin strand hava mindre brygga, båt, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap.»

Vattenrätts- och dikningslagkommittéerna anförde: »Såsom redan förut i annat sammanhang framhållits, bör det, fastän ej uttryckligen uttalat i lag, anses tillkomma envar att begagna sig av annans vatten till samfärdsel, badning o. d., i den mån vattenägarens berättigad intresse icke härigenom förnärmas. Att denna befogenhet i första hand är av betydelse för den, vilken genom köp eller annorledes blivit ägare av strand invid ett naturligt vattenområde utan att hava förvärvat någon rätt till detta, är givet. För utövande av den honom såväl som envar annan tillkommande rätt att nyttja vattnet bör han i regel vara berättigad att vid den honom tillhöriga stranden anbringa en mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad. Något förfång tillskyndas härigenom i allmänhet icke vattenområdets ägare. Och även om en olägenhet av mindre betydenhet skulle genom byggnadens anbringande vid stranden kunna anses uppstå för vattenägaren, bör denne ej kunna av sådan anledning förbjuda strandägaren att medelst byggnadens uppförande och bibehållande underlätta möjlighet för sig att på ovan antytt sätt använda vattnet. Om byggnaden däremot är av beskaffenhet att lägga hinder i vägen för vattenägaren att själv på ett rationellt sätt göra sig vattnet till godo eller eljest för honom medför men, som från objektiv synpunkt sett kan tillmätas någon betydelse, är han ej nödsakad att finna sig däri.»

*              *
*

Beträffande alle mans rätt finnas en del uttalanden i Undéns Sakrätt I sid. 113 f samt II sid. 79–81 och 85–88.

Uti Sakrätt I anföres sålunda bland annat: Till vilda bär, svamp, vilda blommor och örter kunde äganderätt förvärvas genom occupation. De ansåges alltså icke vara jordägarens tillhörighet till skillnad från de naturalster, som uppräknas i SL 24: 3 och vilkas tillägnande är belagt med straff. Mot denna uppfattning kunde ej åberopas lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. Syftet med föreskrifterna i nämnda lag vore ingalunda att angiva, hur långt äganderätten i allmänhet sträcker sig, utan endast att draga en gräns mellan fast och lös egendom. – Om en bärplockares beträdande av annans mark är olovligt, ådroge han sig straff och eventuellt skadeståndsskyldighet, men torde icke desto mindre förvärva äganderätt till bären. Dessas förlust finge ej inräknas i den skada, som beträdandet av marken kan ha förorsakat.

Från Sakrätt II må anföras följande uttalanden: Jordägaren vore icke i kraft av sin äganderätt generellt befogad att utestänga andra från att beträda marken eller nyttja vattnet å hans enskilda område för vattning, badning, båtfärder o. d. eller isen för körväg eller skridskobana. I åtskilliga lagrum antyddes direkt eller indirekt gränserna för äganderätten gentemot allmänhetens fria bruk av marken, ehuru någon fullständig reglering av dessa frågor icke i lag givits. I andra fall än de som avses i 24: 11 SL vore beträdande av enskild mark icke otillåtet och kunde icke av jordägaren förbjudas (sid. 87).