Sida:SOU 1940 12.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

även av organisationer, som stode utanför idrottsförbundet. Orienteringslöpningens ökade utbredning och dess utvidgning med s. k. orienteringspromenader gjorde att missförhållandena kunde väntas tilltaga. Markägarnas tillstånd inhämtades ej, och det hade hänt att idrottsförening, som stört älgjakt under licenstid, avvisat klagomål häröver under hänvisning till att det bort ligga i ägarens intresse att själv gardera sig mot tävlingar å hans mark nämnda tid. Det vore önskvärt, inte minst till förhindrande av idrottens impopularisering, om genom utfärdande av riktlinjer för orienteringsövningars anordnande större hänsyn toges till jordägarnas berättigade krav. Men även genom ökad upplysning torde mycket kunna åstadkommas. Orienteringslöpningen borde icke bedömas som en ensam, fristående rörelse utan fastmer som ett led i det moderna friluftslivet, där städers och samhällens innevånare svämmande ut över markerna liksom en fors som brutit sina fördämningar. Friluftslivets syfte vore gott, det vore det sunda inom människan som dreve henne att i naturens sköte söka vila och vederkvickelse från nutidens jäkt och hets, men tiden hade ridit för fort och följden hade blivit, att fyrar och vägmärken icke hunnit utsättas till stöd och ledning för den oftast i naturvårdshänseende oskolade och naturvettssaknande människoströmmen. Följderna hade heller icke låtit vänta på sig. Stora områden kring våra samhällen hade mer eller mindre antagit sophögens prägel med papper, konservburkar och sönderslagna buteljer och med sargade och skändade buskar och träd. Icke sällan erfordrades efter en folkfest många dagars arbete för att få rent för nedskräpande föremål, som var och en lätt hade kunnat taga med sig. Jordägares berättigade klagomål och framställningar till skydd mot naturvandalism betraktades ofta som ett utslag av kitslighet och oginhet. De inom närmaste trakten kring större samhällen bosatta markägarna hade i regeln trots de störningar, som djurliv och natur utsättas för från friluftsfolkets sida, försökt att visa tillmötesgående. Mycket drastiska exempel kunde påtalas hur mark, som kostnadsfritt ställts till förfogande för camping, till den grad vandaliserats att tillståndet måst indragas. Det för folkhälsan betydelsefulla friluftslivet utgjorde en värdefull tillgång, men dess utveckling och lyckliga framtid krävde med nödvändighet ledning och upplysning. Det aktningsvärda frivilliga arbete, som härför nedlagts, hade icke möjlighet att ensamt lyckas, främst på grund av den explosionsartade hastighet, varmed friluftslavinen satts i gång. Det vore därför nödvändigt, att från statens sida åtgärder snarast vidtoges för uppdragande av riktlinjer för en förbättrad rationell naturvård, en naturvård, för vilken det vore ett oavvisligt krav att skapa en verklig folkuppfostran med ledare och lärare besjälade av den entusiasm, som ett intimt umgänge med naturen medförde. Utan att på något sätt vilja förringa den mäktiga och nödvändiga hjälp, som genom press, radio och film kunde erhållas, måste dock denna uppfostran även ske ute i markerna. Ty kärleken till djurliv och natur kunde icke teoretiskt inläras, utan friluftsfolket och främst den uppväxande ungdomen borde ute i det fria få sina ögon öppnade för naturens skönhetsvärden och lära sig att finna avsky och kraftigt reagera mot de många osympatiska former, i vilka naturbarbariet framträdde.


I domänstyrelsens yttrande den 7 febr. 1938 anfördes: Olägenheterna för jaktvården genom orienteringslöpningar vore otvivelaktigt ganska betydande och hade även från andra håll uppmärksammats. Enligt styrelsens mening tillhörde de i förevarande framställning berörda förhållandena de spörsmål, som sammanhänga med friluftslivets ordnande. Styrelsen hemställde därför, att framställningen icke måtte föranleda annan åtgärd än att handlingarna i ärendet överlämnades till fritidsutredningen.