Sida:SOU 1940 12.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

ortsbefolkningen vara bättre än turisterna söderifrån, vilka kvarlämnade apelsinskal och smörgåspapper längs turistskidstråken.

Västerbottens län: Skador å naturen av den rekreationssökande allmänheten vore så obetydliga, att de icke förtjänade nämnas. Klagomål hade veterligen icke förekommit.

Norrbottens län: Nämnvärda skador från friluftsfolkets sida kunde ej sägas ha förekommit. Dock torde uppkomsten av en del skogseldar vara att hänföra dit. Ett par skogseldar i Luleå skärgård kunde med säkerhet tillskrivas bärplockare från Luleå. Skogsgrönt medfördes ofta hem. Endast enstaka klagomål hade avhörts. Rättelse erhölles bäst medelst upplysning, enär just det ökade friluftslivet medfört bättre förståelse för att fara varsamt fram i naturen.

B. Övrigt fritidsutredningen tillhandakommet material.

Från jordbruksdepartementet har för att tagas i övervägande vid utredningens fullgörande av sitt uppdrag överlämnats två skrivelser, den 1 och den 10 december 1937, från G. A. Mohnzen, Koboda Gård, Vankiva – Göinge häraders jaktvårdsförening – vari anföres:

Orienteringsövningar kunde bli i högsta grad störande för villebrådet och en rationell jaktvård på marker, som beröras av övningarna. Särskilt vore detta förhållandet de tider, då viltet kläckte fram och födde upp ungar, men också i vissa fall omedelbart före och under jakttid för större villebråd. Det större viltet skrämdes nämligen från marker, där det annars bevisligen brukade uppehålla sig, till andra marker, där det sedan nedlades till förlust för den förre jakträttsinnehavaren. Sådana orienteringsövningar anordnades icke blott av specialbetonade idrottsföreningar, utan också av andra sammanslutningar. Antalet deltagare i orienteringstävlingarna vore ofta mycket stort och arrangörerna brukade icke i förväg inhämta markägarnas tillstånd. Den brist på hänsyn till jaktvårdens intressen, som visades vid dessa tävlingar, kunde göra tävlingarna, som dock fyllde en viss uppgift, starkt impopulära hos de jaktvårdande markägarna. Särskilda bestämmelser borde utfärdas angående anordnandet av orienteringsövningar; i annat fall äventyrades jaktvårdsarbetet.

Över skrivelserna infordrade chefen för jordbruksdepartementet yttrande från domänstyrelsen, som i sin tur inhämtade yttrande av domänverkets jaktvårdskonsulent, ryttmästare B. von Bornstedt. Denne anförde i skrivelse den 14 januari 1938 i huvudsak följande:

Det störande inflytandet på djurlivet av orienteringslöpningar vore sedan gammalt omvittnat. Störningarna vore mest framträdande på våren, då vildnaden behövde fred och ro för att kunna uppföda sin avkomma, men även andra årstider, speciellt i samband med älgjakten, kunde utförda idrottsövningar resultera i att jordägare eller jakträttsinnehavare tillfogades allvarlig ekonomisk förlust genom att på markerna sig uppehållande stationära djur utdrivas. Avsevärda skador kunde även åstadkommas genom nedtrampning av ungskog. Svenska idrottsförbundet hade utfärdat bestämmelser, avsedda att minska följderna av idrottsmännens framfart, men dessa efterlevdes ofta icke. Sådana övningar ordnades