Sida:SOU 1940 12.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74

vissa omständigheter antingen upphävas eller förbindas med modifikationer av nyss angivet slag.


Tyskland.

Friluftslivet har sedan gammalt i Tyskland spelat en framträdande roll. Det är i Tyskland som vandrarhemsrörelsen har sitt ursprung och nått sin största omfattning. Tillgången på för friluftsliv lämpliga naturområden är i betraktande av den stora befolkningstätheten god. Allmänhetens rörelsefrihet i skog och mark är i stort sett densamma som i Sverige. Särskilt inom statens skogar, vilka i Tyskland utgöra en mycket ansenlig andel av skogsmarken, hava i stor omfattning tillskapats ett nät av stigar för vandrare. Stränderna, speciellt vid Nordsjön och Östersjön, hållas i stor utsträckning tillgängliga för friluftsliv. I allmänhet få de icke bebyggas inom ett avstånd av 100 m från havet. Åtgärder för tillskapande av gröna områden runt städerna hava sedan åtskillig tid tillbaka vidtagits. Efter den nationalsocialistiska regimens införande hava strävandena att främja friluftslivet och att genomföra ett socialt naturskydd i väsentliga avseenden intensifierats. Landets natur- och skönhetsvärden betraktas såsom en hela folkets tillgång. I det omfattande regionplanearbete, som bedrives över så gott som hela riket, tillmätes skyddandet av landskapet ur skönhets- och rekreationssynpunkt stor betydelse. Regionplaneringen (Reichs- und Landesplanung) regleras av ett stort antal lagar och författningar, bland vilka här må nämnas »Gesetz über die Regelung des Landbedarfs der öffentlichen Hand» av den 29 mars 1935 och två »Erlasse über die Reichsstelle für Raumordnung» av den 26 juni och den 18 december 1935 med tillhörande verkställighetsförordningar, ävensom »Gesetz über die Aufschliessung von Wohnsiedlungsgebieten» av den 22 september 1933.

Även den nya tyska naturskyddslagen (Reichsnaturschutzgesetz den 26 juni 1935) kan sägas syfta till en planhushållning med det tyska landskapet, under beaktande särskilt av den i lagens ingress angivna avsikten att »även åt den fattigaste medlem av folket trygga hans andel av tysk naturskönhet». Lagen ger åt de genom densamma inrättade naturskyddsmyndigheterna, framför allt den högsta (Der Reichsforstmeister) mycket långt gående befogenheter. De områden, som skyddas eller kunna bli föremål för skydd enligt lagen, äro icke bara naturminnesmärken (Naturdenkmale) av ungefär det slag som skyddas genom den svenska lagen om naturminnesmärkens fredande, utan också s. k. naturskyddsområden (Naturschutzgebiete), inom vilka ett särskilt skydd för naturen i dess helhet av olika skäl, bland annat deras landskapliga skönhet eller egenart, ligger i det allmännas intresse. Skydd enligt lagen kan även beredas andra delar av landskapet, vilka icke uppfylla fordringarna för ett naturminnesmärke eller naturskyddsområde, men som dock "bidraga till att förläna behag och liv åt landskapsbilden". Ett naturskyddsområde konstitueras genom att en viss å karta utmärkt areal införes uti en hos den högsta naturskyddsmyndigheten förd förteckning över naturskyddsområden. För varje särskilt naturskyddsområde meddelas de