egendomens värde, kunde inlösen av eller ersättning för mark som ej fick bebyggas undvikas. Denna form för byggnadsreglering utan ersättning till markägarna medför givetvis att regleringen ej kan från bebyggelse undantaga all mark som det i varje särskilt fall vore önskligt att skydda. De mest påtagliga olägenheterna av randbebyggelse och spridd bebyggelse i strändernas omedelbara närhet synes dock kunna bemästras därigenom, enär ju frihållande från bebyggelse av marken närmast strandlinjen och av natursköna platser inom strandområdena höjer tomtvärdet på kringliggande mark. En annan konsekvens av den valda formen för bebyggelseregleringen blir att de områden, som enligt strandlagen icke få bebyggas, icke kunna – såsom förhållandet är med allmänna platser i stadsplaner och stomplaner – anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Någon bestämmelse om ökad rätt för allmänheten att färdas över dessa områden eller att vistas å desamma innehåller förslaget därför icke heller. I motiven framhölls också uttryckligen, att avsikten med regleringen icke var att inrymma någon sådan ökad rätt åt allmänheten. Däremot upptogs i strandlagen stadganden, som avsågo att i viss omfattning förebygga, att markägare genom uppsättande av för legitima ändamål icke erforderliga stängsel inom strandområdena skulle kunna förhindra eller avsevärt försvåra utövningen av den frihet att till fots färdas över vissa marker, som redan enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser tillkommer envar.
Strandlagsförslagets bestämmelser skulle sålunda enligt utredningens mening icke kunna utnyttjas för att tillskapa reservat för allmänhetens friluftsliv. Detta var icke heller dess syfte. Med strandlagsförslaget avsågs endast att genom en ändamålsenlig lokalisering av bebyggelsen i viss utsträckning förhindra, att de nu från bebyggelse fria markerna vid stränderna i framtiden minskades utöver vad som ur social synpunkt kunde anses tillbörligt. Förslagets värde ur friluftslivets synpunkt är därför så gott som uteslutande att hänföra till den betydelse det kunde få för bevarandet av återstående natur- och skönhetsvärden inom de genom bebyggelse på sina ställen starkt hotade strandområdena vid våra kuster och vissa insjöar. De fördelar, som utredningen trott skulle härigenom kunna uppnås för friluftslivet, äro följande. I åtminstone viss utsträckning skulle möjligheterna tryggas att även i framtiden tillfredsställa det rekreationsbehov, som alltid kunnat tillgodoses vid hav och sjö och som enligt utredningens uppfattning ej kan tillbörligen tillgodoses endast därigenom att staten och kommunerna avsätta fritidsreservat, dit den icke strandägande befolkningens friluftsliv skulle koncentreras. Vidare skulle härigenom skapas en nödvändig förutsättning för att lämpliga fritidsreservat vid stränderna – våra för friluftsliv och rekreation värdefullaste marker – skola kunna framdeles tillskapas i erforderlig omfattning, ty av bland annat ekonomiska skäl lärer det få anses uteslutet, att detta skall kunna ske inom en så nära framtid, att icke dessförinnan, om strandbebyggelsen lämnas oreglerad, många av de för ändamålet lämpligaste stränderna hunnit bli bebyggda. Slutligen borde den
