Sida:SOU 1940 12.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93

fall föreskrivna byggnadsplanerna och icke heller de i jorddelningslagen (och fastighetsbildningslagen) omnämnda avstyckningsplanerna. Stadsplanelagens bestämmelser angående den egentliga landsbygden medge icke ens en sådan reglering av själva bebyggelsen, att man kan i det allmännas intresse hindra bebyggelse på ur naturskyddets och friluftslivets synpunkt särskilt värdefulla områden annat än i mycket begränsad omfattning.

De möjligheter vår nuvarande stadsplanelagstiftning erbjuder att tillskapa fritidsreservat eller att underlätta tillskapandet av sådana i framtiden genom att förhindra att därför lämpliga marker till följd av exploatering göras otjänliga för sådant ändamål äro sålunda mycket begränsade. Detta beror i främsta rummet därpå, att möjligheter till ett effektivt ingripande finnas endast beträffande mark, som ligger inom stadsgränserna, och att de för friluftslivets behov lämpliga och erforderliga markerna oftast äro belägna utanför dessa gränser. Även inom stadsgränserna förminskas emellertid stadsplanelagstiftningens användbarhet för ifrågavarande ändamål genom de kostnader, som äro förenade med genomförandet av stads- och stomplaner, särskilt inlösandet av den mark, som i dylika planer kan bli avsatt såsom fritidsreservat. Denna mark måste nämligen ofta inlösas efter ett högt beräknat tomtvärde.

Strandlagsförslaget.

I detta sammanhang må i korthet beröras det förslag till påbyggnad till stadsplanelagstiftningen, som innefattas i utredningens hösten 1938 avgivna betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. Detta förslag (strandlagen) avsåg att giva myndigheterna möjligheter till sådan kontroll över bebyggelsen inom vissa strandområden, huvudsakligast på landsbygden, att därigenom kunde, åtminstone i viss utsträckning, förhindras en ur allmänna synpunkter icke önskvärd förläggning av bebyggelsen, främst den privata fritidsbebyggelsen, inom de av lagen berörda strandområdena. I detta syfte upptog strandlagen bestämmelser om att byggnad, som icke erfordrades för rikets försvar eller för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov, i regel icke skulle inom nämnda strandområden få uppföras annorstädes än inom härför av länsstyrelsen fastställda områden, s. k, byggnadsområden. Byggnadsområdena skulle, såvitt det läte sig göra utan att markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom komme att stå i uppenbart missförhållande till egendomens värde, förläggas så, att ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt till byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra, ett utnyttjande av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt. Som en följd av att byggnadsområdenas förläggning och storlek skulle bestämmas så att markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart missförhållande till