förledes att förfoga över sin förmögenhet till sin egen skada. Bedrägeri kan emellertid föreligga även om den som förledes till förfogande är annan person än den som lider skadan. Enligt förslaget förutsättes för bedrägeri, att skadan uppkommit antingen för den vilseledde eller för någon i vars ställe denne är. Med sistnämnda uttryck förstås, att den vilseledde med rättslig verkan företräder den skadelidande eller att han har faktisk makt att i dennes ställe råda över hans förmögenhet. Ett analogt fall föreligger, då en arvlåtare förledes att genom testamente förfoga över sin egendom till men för sina successorer. Det sagda innebär naturligtvis icke, att gärningsmannen skulle behöva själv på ett mera omedelbart sätt träda i förbindelse med den skadelidande eller någon som är i hans ställe, t. ex. genom brev eller samtal. Bedrägeriansvar kan inträda även om förledandet sker genom att den oriktiga uppfattningen inges andra och dessa i sin ordning framföra den till någon vilkens vilseledande kan konstituera ett bedrägeribrott.
Liksom hittills kan enligt förslaget den som genom vilseledande av offentlig myndighet förskaffar sig förmån av offentligrättslig art, t. ex. fattigvård, hemfalla under bedrägeriansvar. Motsvarande gäller den som genom vilseledande av offentlig myndighet undandrager sig att fullgöra offentligrättslig skyldighet av ekonomisk art. Det måste emellertid beaktas, att många hithörande fall genom speciallagstiftning undantagits från de allmänna bedrägeribestämmelserna. I motsats till en uppfattning, som någon gång framträtt i rättspraxis, kan enligt förslaget vilseledande av domstol däremot icke föranleda ansvar för bedrägeri. Eftersom domstolen har till uppgift att skilja mellan partema, kan den nämligen icke sägas vara i den förlorande partens ställe.
Även vissa andra fall, som i rättspraxis stundom hänförts till bedrägeri, lämnas genom den föreslagna avfattningen av förevarande paragraf utanför bedrägeribegreppet. Den som efter mottagen men ej avskriven betalning å löpande skuldebrev överlåter detta utan att omtala betalningen (NJA 1906 s. 450) och likaså den som, sedan han överlåtit fordran av annat slag än nyss nämnts, i stället för att underrätta gäldenären om överlåtelsen utkräver fordringsbeloppet hos denne (NJA 1932 s. 81) hava i praxis dömts för bedrägeri. Den i dessa fall vilseledde, i förra fallet den godtroende förvärvaren av skuldebrevet och i senare fallet gäldenären, intaga emellertid icke sådan ställning till den skadelidande, att de kunna sägas vara i hans ställe. I förslaget finnes en för dylika fall avpassad bestämmelse, nämligen regeln om behörighetsmissbruk i 22: 6.
Förmögenhetsresultatet skall, såsom i det föregående framhållits, bestå i vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. I kapitlet om förmögenhetsbrottens allmänna kännetecken har utvecklats, att vinningen och skadan skola, bildligt talat, utgöra olika sidor av samma sak. Förmögenhetsresultatet skall på detta sätt utgöra en förmögenhetsöverföring. Bedrägeriansvar är med hänsyn härtill uteslutet, så snart det brister i korrespondens mellan vinning och skada, t. ex. emedan vinningen består i att gärningsmannen bereder sig tillfälle att göra
