tillgodose den berättigades rätt till det anförtrodda förmögenhetsvärdet. Från dessa utgångspunkter kunna på den redovisningsskyldige ställas följande krav vilkas åsidosättande medför förskingringsansvar. Den redovisningsskyldige bör i fråga om skötseln av sin ekonomi upprätthålla kontinuerlig likviditet för sina redovisningsskulder eller, om hans ekonomi icke fyller detta anspråk, säkerställa den berättigade genom att hålla anförtrodda medel avskilda från den egna förmögenheten. Någon vansklighet att genomföra ett sakrättsligt avskiljande torde icke förefinnas, om detta verkställes i omedelbart samband med mottagandet av de främmande medlen och utan att sammanblandning ägt rum med mottagarens egna tillgångar. Ett sådant avskiljande redan från början torde kunna ske oberoende av om medlen överlämnats från den redovisningsberättigade eller uppburits från tredje man av t. ex. en inkasserare eller en kommissionär. Såsom praktisk utväg att genomföra avskiljandet erbjuder sig främst medlens insättande i bank i den berättigades namn (jfr 58 § konkurslagen), och detta förfogande synes kunna utbyggas därhän, att en advokat eller annan yrkesidkare som omhänderhar medel för ett flertal klienter kan avskilja medel gemensamt för flera redovisningsberättigade på ett samfällt klienters konto, beträffande vilket det torde vara tillfyllest att de individuella tillgodohavandena framgå av handelsböckerna. Däremot äro möjligheterna att med sakrättslig verkan avskilja anförtrodda medel långt mera begränsade och ovissa, sedan medlen sammanblandats med den redovisningsskyldiges egna tillgångar. Av allmänna rättsregler följer nämligen att ett avskiljande då icke kan verkställas genom en ensidig åtgärd av den redovisningsskyldige, t. ex. medlens insättning i bank på den berättigades konto med bibehållen rätt för den redovisningsskyldige att förfoga över medlen (jfr 4 § lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva). Däremot kan det möjligen antagas att ett avskiljande vid en tidpunkt då den redovisningsskyldige är fullt solvent kan genomföras i samband med en förtida redovisning till den berättigade. I den mån avskiljande icke kan verkställas, måste det anses åligga den redovisningsskyldige som sammanblandat främmande medel med egna tillgångar att antingen underlåta att ikläda sig ekonomiska förbindelser som riskera hans kontinuerliga likviditet eller dessförinnan och eventuellt i förtid fullgöra honom åliggande redovisningsskyldighet. Ehuru åsidosättande härav alltså bör bedömas såsom förskingring, blir likväl straffskyddet för redovisningsfordringen i denna del påtagligt ofullständigt, enär försämringen i den redovisningsskyldiges ekonomi vanligen inträder så småningom och mera sällan kan tillskrivas vissa bestämda transaktioner, vilkas återverkan på redovisningsfordringen kan anses omfattad av den redovisningsskyldiges uppsåt. En komplettering av straffskyddet skulle här kunna beredas genom att civilrättsligt reglera och utvidga möjligheten att verkställa ett efterföljande avskiljande av främmande medel och därigenom förläna ökat värde åt förskingringsbestämmelsen. Även med nu gällande civilrättsliga begränsning i detta avseende kan dock bestämmelsen sådan den utformats i förslaget bidraga till att förverkliga
det aktuella önskmålet om ökad säkerhet för klienters medel vilka
