anförtros advokater med flera yrkesidkare (jfr första lagutskottets utlåtande 1939: 34).
Förmögenhetsresultatet vid förskingring beskrives liksom vid bedrägeri och utpressning såsom fordran på att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för den berättigade. Innebörden härav har närmare behandlats i den allmänna motiveringen (s. 45 f.). Det tillägnande som utgjort kärnan i det äldre förskingringsbegreppet har i svensk rättsutveckling uppfattats såsom förverkligande av en förmögenhetsöverföring, och denna objektiva fordran har kommittén bibehållit vid den nya förskingringstypen i förslaget. Vinning och skada måste alltså motsvara varandra såsom olika sidor av samma förmögenhetsöverföring. Ett vinningssyfte vilket som helst, vilket efter utländska förebilder upptogs i Thyréns förskingringsbeskrivning (III 1 §), blir enligt förslaget icke tillfyllest, t. ex. om en verkställande direktör i förtid kasserar maskiner eller inventarier, emedan nyanskaffningen därav kan bereda honom vinning. Givetvis begränsar sig resultatet icke till förmögenhetsöverföring i rättslig mening, t. ex. genom försäljning av anförtrodd sak till godtroende tredje man. Förmögenhetsöverföringen kan framträda också såsom ett faktiskt resultat, t. ex. genom förbrukning av anförtrodd egendom för egen eller annans räkning, och den behöver vid penningförskingring icke ens hänföra sig till viss tillgång utan kan äga rum genom att gärningsmannen använder medel, vilka juridiskt sett tillhöra honom men i hans hand representera ett främmande värde, för sitt eget ändamål.
Om den i förmögenhetsöverföringen ingående vinningen saknas, kan den som åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet att utgiva individuell egendom eller avskilda penningar bliva straffbar för olovligt förfogande enligt 4 §, där resultatet endast behöver vara att egendomen frånhändes den berättigade. Ett åsidosättande, utan vinning, av redovisningsskyldighet för främmande medel, vilka juridiskt ingå i innehavarens förmögenhet, kan däremot icke hänföras till olovligt förfogande, vid vilket brott objektet skall vara egendom vartill ägande- eller säkerhetsrätt tillkommer annan. Vissa hithörande handlingar kunna drabbas av straff såsom trolöshet mot huvudman enligt 22: 5, ty vid detta brott kräves icke vinning utan allenast att gärningen medför skada. I övrigt torde det icke vara erforderligt att för att skydda en redovisningsberättigads intresse straffa den redovisningsskyldiges skadegörande förfogande över egen förmögenhet i annan mån än han såsom vanlig gäldenär kan straffas för gäldenärsbrott.
Brottsbeskrivningens föreskrift att gärningen skall innebära vinning och skada bekräftar den grundsats, vari den hittillsvarande tillämpningen av SL 22: 11 utmynnat, nämligen att förmögenhetsöverföringen skall bedömas med tanke på den situation som föreligger vid tiden för förskingringshandlingen. För detta ändamål skall man icke behöva avvakta den tid. då enligt det föreliggande rättsförhållandet egendom skall utgivas eller redovisningsskyldighet fullgöras. Om den förpliktade obehörigt förfogat över främmande egendom eller han, ehuru redovisningsskyldig, genom egna