innebära förmögenhetsöverföring, kompletteras förskingringsbestämmelsen beträffande fall som icke innebära förmögenhetsöverföring av stadgandet om olovligt förfogande på samma sätt som i förslagets 20 kap. egenmäktigt förfarande kompletterar stöld. Till omfattningen av begreppet olovligt förfogande i sådana fall som innebära frånhändande utan tillägnande återkommer kommittén i det följande. Vad angår sådana fall som innebära olovligt tillägnande, framgår brottsbegreppets omfattning genom bestämning av gränsen i förhållande till stöld och förskingring.
Gränsen mellan stöld och olovligt förfogande bestämmes av om gärningen innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej (jfr Thyrén III s. 112– 114). Vid olovligt förfogande har gärningsmannen i regel egendomen i besittning på rättsenlig grund. Det kan dock även tänkas, att han olovligen tagit egendomen i besittning utan tillägnelseuppsåt, t. ex. för att tillfälligt nyttja den, men sedan kommer på andra tankar och tillägnar sig egendomen. Ett sådant fall bör enligt kommitténs förslag bedömas som egenmäktigt förfarande jämte olovligt förfogande. I likhet med Thyrén (III s. 119) anser kommittén nämligen ett olovligt besittningstagande och ett därpå följande olovligt tillägnande icke böra uppfattas såsom ett brott, stöld.
Då förfogandet sker i samband med ett besittningstagande vilket emellertid icke i och för sig är olovligt, är gärningen icke stöld men kan bliva att bedöma såsom olovligt förfogande. Sådana fall föreligga, då gärningsmannen tager hittegods, då annan tillhörigt djur självmant kommer i hans vård eller då besittningen eljest uppkommer på grund av tillfällighet eller misstag. Det är visserligen olovligt att taga hittegods med uppsåt att tillägna sig det, men besittningstagandet i och för sig är lovligt. Att taga hittegods med tillägnelseuppsåt skall därför icke bedömas som stöld utan som olovligt förfogande. För att klargöra att fall av detta och liknande slag skola bedömas lika, vare sig gärningsmannen redan vid besittningstagandet handlade i tillägnelseuppsåt eller då hade ärliga avsikter men sedan kom på andra tankar, har kommittén uppdelat paragrafen om olovligt förfogande på två punkter. Första punkten avser egendom som gärningsmannen har i besittning. Detsamma som där sägs skall emellertid enligt andra punkten gälla även då någon i annat fall än förut i förslaget är sagt genom att taga sak i besittning frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna. Undantaget för vad förut i förslaget är sagt syftar huvudsakligen på stöld och egenmäktigt förfarande; regeln gäller de förut angivna hittegods-, tillfällighets- och misstagsfallen. Gränserna för regelns tillämpningsområde torde emellertid få dragas ganska snävt. Såsom i motiven till 20: 1 i förslaget framhållits, bör ett besittningstagande av kvarglömda saker med tillägnelseuppsåt i regel bedömas som stöld. Detsamma gäller i viss utsträckning besittningstagande av bortkomna djur, t. ex. lapparnas renar. Om en ren kommit ur sin hjord, kan det likväl icke anses lovligt att taga den i besittning, sålänge den befinner sig inom ifrågavarande lappfamiljs distrikt. Ett besittningstagande i tillägnelseuppsåt blir alltså stöld och icke olovligt förfogande. Föreligga däremot de lagliga förutsättningarna för intagande av
