hänföras till den tidpunkt då han åtog sig det försummade uppdraget eller underlät att sörja för dess bevakning på annat sätt. För att förtroendemannen i ett sådant fall skall bliva ansvarig fordras att han då räknat med att han skulle bliva ur stånd att sköta uppdraget och i förhållande därtill haft åtminstone eventuellt uppsåt.
Trolöshet mot huvudman straffas enligt förslaget högst med straffarbete i två år. I straffsatsen ingår sålunda utom straffarbete och fängelse jämväl böter. Detta i jämförelse med förskingring lägre minimum motiveras därav att trolöshet, särskilt då brottet är enbart skadegörande, omfattar även vissa fall av lägre samhällsfarlighet. Ä andra sidan har kommittén ansett att uppställandet av en särskild priviligierad grad av brottet skulle kunna i rättstillämpningen leda till att under det straffbaras område indroges åtskilliga bagatellfall vilka överhuvud icke böra drabbas av straff. I beskrivningen av trolöshetsbrottet torde föreligga en garanti mot att straffet utsträckes till sådana bagatellfall; det fordras att handlingen utgör missbruk av förtroendeställning och gärningen betecknas såsom trolöshet. Vid sidan av straffet för okvalificerad trolöshet upptager förslaget en bestämmelse om grov trolöshet med samma straffsats som vid närstående förmögenhetsbrott eller straffarbete i högst sex år. De omständigheter som särskilt angivas i beskrivningen av det kvalificerade brottet hava liksom vid andra grova brottsfall karaktären av exempel och skola ej ovillkorligen föranleda brottets bedömande såsom grovt. Dessa omständigheter äro att gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada. Angående dem hänvisas till vad vid 3 § anförts.
Det i SL 22: 14 upptagna trolöshetsbrottet av rättegångsfullmäktig har icke ansetts för närvarande kunna inrymmas på annan plats i strafflagen utan fått tills vidare kvarstå i förslagets trolöshetsparagraf och där infogats såsom ett andra stycke. Då ifrågavarande brott ej har naturen av förmögenhetsbrott, har den redan befintliga straffbestämmelsen i sak lämnats i
möjligaste mån orubbad. Dock har subjektet beskrivits så vidsträckt, att det omfattar uppdragstagare i rättsliga angelägenheter av skilda slag och ej blott rättegångsfullmäktige i egentlig mening. Då detta slags förtroendemissbruk ej är begränsat till ekonomiska angelägenheter, har dess resultat beskrivits såsom förfång för huvudmannen i stället för skada.
Angrepp på främmande förmögenhet av samma karaktär som utmärker trolöshet mot huvudman, nämligen missbruk av särskilda förfogandemöjligheter beträffande förmögenheten, kunna förekomma även utanför
kretsen av de i 5 avsedda förtroendemännen vilka representera huvudmannen. Så är fallet beträffande förfogandemöjligheter både av faktisk och av rättslig beskaffenhet.
