grovt brott försöket syftar. Då en tjuv anträffas under misstänkta omständigheter, är det ofta svårt att säga, om han tänkt taga mycket eller litet och hur grovt brottet i övrigt kunde hava blivit. Den som beträdes med försök till förskingring har däremot vanligen yppat sin planer för någon utomstående.
För olovligt förfogande, behörighetsmissbruk och olovligt brukande föreslås ej försöksstraff. Beträffande olovligt förfogande över hittegods torde bestämmelsen om fyndförseelse kunna ersätta försöksstraff. Bestraffningsregeln för försök är densamma som i förslagets 20 och 21 kap. Regelns innebörd har angivits i den allmänna motiveringen (s. 36).
Den i första stycket upptagna åtalsregeln beträffande brott mot anhöriga överensstämmer med bestämmelserna i 20: 10 och 21: 11 i förslaget. Kommittén hänvisar till dessa lagrums motivering ävensom till den allmänna motiveringen (s. 39 f.).
I andra stycket stadgas, att olovligt förfogande eller brukande ej må åtalas av allmän åklagare, med mindre överåklagare finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I motsats till vad som gäller enligt första stycket erfordras alltså enligt andra stycket överåklagares tillstånd till allmänt åtal, även om brottet av målsäganden angivits till åtal. Denna olikhet är beroende på syftet med stadgandet. Det skall främst ersätta bestämmelsen i SL 22: 21 att brott, varom i SL 22: 11 förmäles, ej må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd. Den av kommittén föreslagna åtalsbegränsningen avser emellertid ej blott detta utan även andra fall av olovligt förfogande samt därjämte olovligt brukande, alltså alla enligt 22: 4 och 7 i förslaget straffbara gärningar. Skälen härför hava berörts vid sistnämnda lagrum ävensom i den allmänna motiveringen (s. 40).
23 KAP.
I detta kapitel hava liksom i det närmast föregående givits bestämmelser om brott, vilka äro kännetecknade av att gärningsmannen åsidosätter något som han bör iakttaga på grund av rättsförhållande till annan person. Det föregående kapitlet, som handlar om förskingring och annan trolöshet, har avseende på särskilda i kapitlet angivna rättsförhållanden. I förevarande kapitel åter är fråga om gärningar, som strida mot vad en gäldenär skall iakttaga av hänsyn till sina borgenärer överhuvud. Brotten hava sammanfattats under beteckningen gäldenärsbrott. I gällande rätt finnes motsvarighet till bestämmelserna i detta kapitel –
förutom i SL 22: 2 p. 3 – i SL 23 kap., som behandlar de s. k.
