Kriminaliseringen bör inskränkas till vissa gärningar, som rikta sig mot borgenärernas intressen genom att minska deras utsikter till betalning.
Såsom straffvärda framstå bland andra vissa gärningar, genom vilka gäldenären minskar sina tillgångar eller ökar sina skulder och genom sådan försämring av sin ekonomiska ställning förringar borgenärernas utsikter att erhålla betalning. I gällande rätt äro vissa dylika gärningar straffbelagda i SL 23: 2 och 3. En förutsättning för ansvar är beträffande dessa gärningar, liksom beträffande övriga enligt 23 kap. SL straffbelagda, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida en sådan förutsättning bör gälla vid brott av detta slag. Vid tolkningen av nuvarande bestämmelser har förutsättningen givit anledning till tvivelsmål rörande rätta innebörden av bestämmelserna. I själva verket är det svårt att rationellt förklara, varför konkurs eller vad därmed jämställes skall vara förutsättning för ansvar, ty en åtgärd, varigenom en gäldenär försämrar sin förmögenhetsställning så att borgenärerna bliva lidande, synes vara lika straffvärd vare sig det kommer till konkurs eller ej. Att uppställa en sådan förutsättning medför vidare den nackdelen, att en gäldenär går fri från ansvar i sådana fall då borgenärerna, måhända just på grund av det otillbörliga förfarandet, ansett konkurs ändamålslös och därför avstått därifrån. Det synes önskvärt, att en gäldenär som grovt åsidosätter den hänsyn han bör visa sina borgenärer kan fällas till ansvar även om någon exekutiv förrättning ej kommer till stånd. Kommittén har därför funnit, att konkurs icke bör upptagas såsom förutsättning för ansvar vid de ifrågavarande brotten. I stället har kommittén utformat brottstyperna på ett sätt liknande det som använts beträffande huvudparten av de i förslagets 20–22 kap. upptagna.
Det för de viktigaste av dessa utmärkande är att de innebära skada. I allmänna motiveringen har utvecklats vad därmed bör förstås. En jämförelse med de brott som till sin typ stå gäldenärsbrotten närmast, nämligen förskingring och andra trolöshetsbrott, torde ådagalägga, att i detta hänseende består en viss skillnad mellan gäldenärsbrott å ena sidan samt trolöshetsbrotten å den andra. Såsom framhållits t. ex. beträffande förskingring, hemfaller den, som fått egendom i sin besittning med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, till ansvar för detta brott ej endast i det fall, att han underlåter att på bestämd tidpunkt fullgöra sin skyldighet att utgiva egendomen eller att redovisa. Han anses hava gjort sig skyldig till straffvärd gärning, innebärande skada för den berättigade, redan om han före denna tidpunkt framkallar risk för att han ej skall bliva i stånd att fullgöra nämnda skyldighet.
När det gäller en gäldenärs förpliktelser gentemot sådana borgenärer vilka ej äga redovisningsfordran eller annan särskilt kvalificerad rätt, torde man ej kunna vid straffansvar uppställa så stränga krav på den förpliktade. För att en gäldenär skall anses hava gjort sig skyldig till straffvärd kränkning av sina borgenärers intressen torde böra fordras. att det konstateras att
