straffmaximum gäller enligt förslaget för grov stöld. grovt bedrägeri och grov förskingring samt enligt de nuvarande bestämmelserna i SL 23: 1.
Bland omständigheter av beskaffenhet att föranleda att oredlighet mot borgenärer skall anses som grov har kommittén främst nämnt, att gäldenären beedigat oriktig uppgift. Det i 1 § andra stycket omförmälda brottet att en gäldenär vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller i förteckning till utmätningsed lämnar oriktig uppgift blir i regel fullbordat i och med att gäldenären beedigar uppgiften och alltså begår mened. Då meneden är ett regelmässigt brukat medel för gäldenärsbrottets begående, har det synts kommittén mindre lämpligt alt, såsom i nuvarande rättstillämpning sker, utmäta straff med tillämpning av såväl SL 23 kap. som SL 13 kap. Enligt kommitténs mening bör i stället ansvar ådömas allenast för oredlighet mot borgenärer men detta brott bedömas som grovt med hänsyn till att gäldenären begått mened. Därvid bör dock SL 13: 1 citeras, ty straffet skall sättas högre än minsta straffet för mened, vilket är straffarbete ett år eller vid synnerligen mildrande omständigheter straffarbete sex månader. Återkallar gäldenären, på sätt i SL 13: 3 sägs, meneden innan skada skett, torde gäldenärsbrottet i regel icke böra bedömas strängare än efter 23: 1 i förslaget.
Såsom exempel på grov oredlighet mot borgenärer nämnes vidare att gäldenären begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring. Därav följer, att den som begår brott enligt förevarande paragraf genom att förfalska sina handelsböcker eller föra dem på vilseledande sätt skall fällas till ansvar enligt denna paragraf allena och ej tillika enligt SL 12 kap. Detta överensstämmer med den tankegång som ligger till grund för bestämmelserna om liknande fall i 21: 3 och 22: 3 av kommitténs förslag ävensom med vad nyss anförts om förhållandet mellan mened och gäldenärsbrott. Däremot skiljer sig stadgandet från den nu gällande bestämmelsen i SL 23: 1 p. 3, vari falsk bokföring uppställes såsom ett självständigt fall av bedrägeri mot borgenärer. För att felaktigheter beträffande bokföringen skola kunna föranleda ansvar enligt förevarande paragraf i kommitténs förslag fordras nämligen, att någon av brottsbeskrivningarna i 1 § är tillämplig. Straff enligt 2 § kan således inträda för den som i sin bokföring undandöljer tillgång och, när han sedan råkar i konkurs, ej uppger densamma. Beträffande fall som ej äro hänförliga under någon av brottsbeskrivningarna i 1 § – gäldenären har t. ex. fört sina böcker så att de visa bättre ställning än den verkliga – hänvisar kommittén till 23: 5 i sitt förslag.
Grov oredlighet mot borgenärer bör slutligen anses föreligga, om brottet är av betydande omfattning. Kommittén tänker framför allt på fall i vilka det sammanlagda skuldbeloppet i konkursen är stort samt därjämte det brottsliga förfarandets inverkan på utdelningen betydande. Av en gäldenär som, med utnyttjande av sina kreditmöjligheter, rör sig med stora tillgångar och stora skulder måste man kräva ett större ansvar än av en gäldenär i små förhållanden. Varje brott av en gäldenär i stora förhållanden kan dock icke betecknas som grovt; rör brottet ett belopp som är ringa i förhållande till boet; omfattning och gäldenärens ställning, blir förevarande paragraf icke tillämplig.
