förberedelse, framförallt utspridande av oriktiga uppgifter. Även i kapitlet om gäldenärsbrott straffbelägges ett förfarande, som regelmässigt i förhållande till övriga i kapitlet straffbelagda gärningar befinner sig på ett tidigare, förberedande stadium, nämligen oriktig bokföring.
Vad slutligen angår frågan om åtal, har kommittén i viss utsträckning upptagit denna till bedömande. Som skäl för brottens nuvarande uppdelning i åklagar-, angivelse- och målsägandebrott anföres i lagkommitténs motiv till 1839 års förslag till rättegångsbalk (s. 102) dels att vissa brott kunde vara förknippade med omständigheter av den ömtåliga beskaffenhet att de ej borde till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade själv genom en formlig angivelse gjorde en önskan därom känd, dels ock att åtskilliga brott vore av den ringa betydenhet att de borde överlämnas åt målsägandens eget åtal utan rättighet för honom att med åtals utförande belasta den allmänna åklagarmakten. Vilka brott som äro helt undantagna från allmänt åtal eller vid vilka sådant åtal kan ske endast efter angivelse regleras genom strafflagen och andra straffrättsliga bestämmelser. Härutinnan göres ingen ändring i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (se SOU 1938: 43 kap. 20 och 1938: 44 s. 253–260). Processlagberedningen föreslår emellertid ett undantag från de stränga regler som nu anses gälla om skyldighet för allmän åklagare att väcka åtal så snart tillräckliga skäl föreligga mot den misstänkte. Åklagaren må enligt förslaget eftergiva allmänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmänsynpunkt.
Med hänsyn till det läge vari åtalsfrågan sålunda befinner sig ankommer det tydligen på kommittén att överväga, revision av strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott även i vad de angå åtal. Bestämmelserna om åtal kunna icke bibehållas oförändrade, då själva brottsbegreppen ändras, och även ändringar av principiell räckvidd äro nödvändiga. Sålunda gäller väl fortfarande den till grund för angivelsebrotten liggande tanken att göra undantag från regeln om allmänt åtal, när målsägandens eller annans intresse oförskyllt skulle bliva lidande på att brottet framdroges till offentlig behandling. Uppfattningen om vilken hänsyn man härvid bör taga till målsäganden har emellertid under tidens lopp förändrats. Vidare läror det strida mot nutida åskådning, att staten beträffande något förmögenhetsbrott av hur ringa beskaffenhet det vara må skulle helt frånsäga sig möjligheten att utkräva straffanspråket och överlämna detta åt målsäganden ensam. Däremot kan det vara skäl att söka förekomma onödiga åtal genom att anförtro åklagarmakten en lämplighetsprövning liknande den i processlagberedningens förslag angivna även i andra fall än processlagberedningen föreslagit. På nu antydda grunder har kommittén ansett sig böra föreslå genomgripande ändringar i strafflagens bestämmelser om åtal av förmögenhetsbrott. Kommittén har emellertid härvid tillika beaktat, att dess förslag, som rör allenast en viss grupp av brott, icke får föregripa den allmänna reform på detta område, som är av behovet påkallad.
