En synpunkt som tidigare spelat stor roll såsom grund för att göra förmögenhetsbrott till angivelsebrott är den, att åtalet icke bör lägga hinder i vägen för målsägandens möjlighet att utkräva ersättning. Denna synpunkt tillmätes numera vida mindre betydelse. Förskingring, som ursprungligen var målsägandebrott men genom lag den 9 juni 1893 blev angivelsebrott, har genom lag den 1 juni 1923 lagts under allmänt åtal utan angivelse. Vid sistnämnda lags tillkomst anfördes såsom skäl för att borttaga varje inskränkning i den allmänna åtalsrätten framför allt att målsägandens dispositionsrätt över åtalet huvudsakligen användes för att frambringa betalning och att sådan vanligen blott kan erhållas från förskingrare med förmögna vänner, varför regeln i allmänhet endast ger personer tillhörande de i ekonomiskt hänseende bättre lottade klasserna möjlighet att undgå åtal. Detta skäl synes bärande och kan åberopas även beträffande förmögenhetsbrott, som fortfarande äro angivelsebrott.
Inom förmögenhetsbrottens område finnes numera blott ett stadgande om angivelsebrott, nämligen i SL 23: 7 beträffande vårdslöshet mot borgenärer. Ursprungligen voro oredlighet mot borgenärer, rymning och vårdslöshet mot borgenärer underkastade målsägandens uteslutande åtalsrätt. Genom lagen den 14 oktober 1892 förvandlades emellertid oredlighet och rymning till angivelsebrott, och genom lagen den 13 maj 1921 lades båda dessa brott under allmänt åtal, varjämte vårdslöshet mot borgenärer förvandlades till angivelsebrott. Uppfattningen har alltså tid efter annan förskjutits, och numera torde man finna det naturligt att alla brott av detta slag kunna bliva föremål för allmänt åtal. Kommittén har därför velat taga det sista steget i den av utvecklingen anvisade riktningen och föreslår alltså att samtliga i SL 23 kap. omtalade brott förläggas under allmänt åtal;
Stadganden om målsägandebrott finnas i strafflagens kapitel om förmögenhetsbrott dels i SL 22: 21, som avser åtskilliga i samma kapitel upptagna brott, dels ock i SL 24: 15, som avser samtliga åverkansbrott, där de endast förnärma enskild persons rätt.
Kommittén, som ansett sig böra inordna åverkansbrotten bland övriga förmögenhetsbrott, har därvid icke funnit anledning att bibehålla dem vid deras särställning i åtalshänseende utan har förlagt dem under allmänt åtal. I den mån bestämmelsen om olovligt tagande av väg överförts till 11 kap. har emellertid detta brott behandlats på samma sätt som de med vilka det där sammanställts, nämligen hemfridsbrotten, och alltså gjorts till angivelsebrott. Då olovlig jakt vid brottets överflyttande till jaktlagen fått karaktären av angivelsebrott, har kommittén föreslagit en motsvarande regel beträffande olovligt fiske.
Vad angår de i SL 22: 21 avsedda brotten, hava ett par av dessa, nämligen kvinnas förledande till samlag genom äktenskapslöfte samt brytande eller tagande av annans brev, vilka brott äro av egenartad beskaffenhet och enligt kommitténs förslag skola oförändrade flyttas till helt andra kapitel i strafflagen, fått behålla sin egenskap av målsägandebrott. Förstörande eller undanhållande av handling, vilket brott överflyttats till förfalskningsbrotten,
