har däremot behandlats på samma sätt som dessa och alltså lagts under allmänt åtal. Beträffande bodräkt och förskingring av gods som köpts med äganderättsförbehåll, vilka brott enligt de nuvarande bestämmelserna i SL 22: 21 äro målsägandebrott, upptager kommitténs förslag särskilda åtalsregler med likartat syfte.
Den tanke som ligger till grund för bodräktsbrottets särställning i åtalshänseende är uppenbarligen, att målsäganden kan hava ett berättigat intresse av att den offentliga åklagarmakten icke i oträngt mål blandar sig i familjeangelägenheter. Denna tanke tillgodoses i kommitténs förslag genom att som angivelsebrott upptagas icke bodräktsbrottet i och för sig utan alla mot vissa anhöriga förövade förmögenhetsbrott med undantag av de allra grövsta, nämligen rån, grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. Stadganden härom hava införts i sista paragrafen av 20, 21 och 22 kap. i kommitténs förslag. Regeln att dessa brott äro angivelsebrott har emellertid icke gjorts undantagslös, då det kan tänkas att målsäganden på grund av obehörig påverkan eller annan ovidkommande orsak icke vill angiva gärningsmannen, ehuru ett allmänt åtal, kanske just i andens intresse, är önskvärt. Det har därför medgivits överåklagare att utan angivelse förordna om åtal, när han finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Kommittén förutsätter alltså här en lämplighetsprövning av liknande slag som den i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk 20: 7 omförmälda. Om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, får, såsom processlagberedningen framhållit (SOU 1938: 44 s. 257), bedömas med hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Processlagberedningen påpekar att ett allmänt intresse ofta kan kräva åtal, t. ex. vid brott mot taxeringsförordningen eller då en person ånyo gör sig skyldig till samma förseelse eller om flera personer överträda samma ordningsföreskrift. Kommittén vill med hänsyn till de i dess förslag avsedda fallen understryka, att uttrycket allmän synpunkt icke avser blott fiskaliska och politirättsliga intressen utan jämväl sociala hänsyn, exempelvis till målsäganden Då kommitténs förslag motsats till processlagberedningens avser ej blott bagatellförseelser utan även grövre brott, har kommittén ansett att lämplighetsprövningen, åtminstone under nuvarande åklagarorganisation, icke bör överlämnas till distriktsåklagare utan anförtros överåklagare, nämligen landsfogde var i sitt distrikt samt förste stadsfiskalen i Stockholm; justitiekanslern och de övriga högsta åklagarmyndigheterna äro givetvis oförhindrade att förordna om åtal. Till frågan vilka anhöriga åtalsbegränsningen skall avse återkommer kommittén vid de särskilda paragraferna.
Vad angår förskingring av gods som köpts med äganderättsförbehåll, gjordes genom lagen den 11 maj 1934 såtillvida en återgång till äldre rätt, att detta brott blev målsägandebrott. Detta skedde med hänsyn till önskvärdheten av en omedelbar åtgärd för att minska vissa med avbetalningshandeln förenade missförhållanden och tydligen under intryck av att denna brottslighet i själva verket var artskild från vanlig förskingring. Huvudsyftet i 1934 års lagstiftning var att minska antalet åtal och indirekt antalet brott;
