som är ett egentligt brott, men från strafflagen till ägofredslagen flyttat vållande till att kreatur olovligen inkomma på annans ägor. Enligt kommitténs mening är det, särskilt med hänsyn till att återfallsgrundande verkan tillagts alla i SL 20–23 kap. upptagna men inga andra förmögenhetsbrott, ett önskemål att alla egentliga brott upptagas i strafflagen, medan förseelser behandlas i specialstraffrätten. I vissa fall kan dock svårigheten att beskriva ett brott annorledes än genom hänvisning till motsvarande privaträttsliga bestämmelser tala för att brottet behandlas i den författning där dessa återfinnas. Av sådan grund har nyligen olovlig jakt överförts till jaktlagen. Ehuru goda skäl kunna anföras för att bibehålla såväl detta brott som olovligt fiske inom strafflagens ram, har kommittén icke velat föreslå något avsteg från den väg som följdes vid jaktlagstiftningen utan funnit riktigare att hålla frågan öppen i avvaktan på fiskelagstiftningens revision. Kommittén har därför lämnat jaktlagstiftningen orubbad och upptagit straffbestämmelserna mot olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna.
Slutligen må omnämnas, att som konsekvens av de föreslagna reglernas infogande i den nuvarande strafflagens ram bestämmelser om försök och förberedelse ävensom angående åtal måst upptagas i vart och ett av de särskilda kapitlen. De upprepningar som blivit en följd härav synas dock icke medföra någon olägenhet.
V. Huvuddrag i förslaget.
Med hänsyn till de genomgripande samhälleliga förändringarna under den avsevärda tid som förflutit efter de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tillkomst, har förslaget icke kunnat stanna vid detaljändringar i den gällande rätten utan innebär en omvandling av denna. Förslaget avser att utgöra icke blott en partiell reform av den nuvarande strafflagen utan ett led i arbetet på en ny strafflag. Redan den redogörelse som i nästföregående kapitel lämnats för förslagets uppställning utvisar, att förslaget i många hänseenden ger uttryck åt nya grundtankar. Dessa hava utformats med ledning främst av erfarenheterna från tillämpning av gällande rätt samt med beaktande av Thyréns förberedande utkast ävensom moderna utländska strafflagar och strafflagsförslag.
Att reformbehovet, såsom i direktiven framhållits, är mera trängande beträffande förmögenhetsbrotten än beträffande andra områden av strafflagens speciella del har sin naturliga förklaring däri, att dessa brott uppträda i mera skiftande och genom tiderna föränderliga former än andra. Man måste nämligen räkna med att mänsklig upppfinningsrikedom ständigt är sysselsatt med att vid sidan om lagen finna nya förvärvskällor av en för samhället icke önskvärd art.
Den viktigaste förändringen inom förmögenhetsbrottens område ligger däri. att tyngdpunkten förskjutits från stöldbrotten. som i gällande lag äro
