Vad angår straffbudet mot spådom, signeri eller annan vidskepelse, föreslogs dess upphävande vid 1931 års riksdag i en motion (I: 153)., vilken emellertid på hemställan av första lagutskottet i dess utlåtande nr 13 icke föranledde någon riksdagens åtgärd. Utskottet, som lämnade en utförlig historik över de i lagrummet avsedda handlingarna, framhöll att dessa ursprungligen betraktats såsom brott mot religionen men nu bestraffades såsom i viss mån jämförliga med bedrägeri. Såvitt gärningen verkligen innefattar bedrägeri – någon bedriver mot bättre vetande spådom och skaffar sig därigenom betalning av en som tror på hans förmåga – föreligger, såsom Thyrén (IV s. 139) påpekat, intet skäl att icke behandla gärningen såsom vanligt bedrägeri. Utskottets skäl för avslag å motionen voro i huvudsak dels att partiella ändringar i strafflagen borde undvikas med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen, dels ock att även fall då gärningsmannen själv trodde på sin förmåga och alltså intet bedrägeri förelåge kunde innebära ett otillbörligt ockrande på annans vidskepelse. Då sakocker i kommitténs förslag gjorts straffbart, kunna fall av sistnämnda slag understundom bliva att straffa som ocker. Kommittén, som anser straff icke vara något lämpligt medel att bekämpa vidskepelse, har icke upptagit något annat straffstadgande i detta hänseende än de allmänna bestämmelserna om bedrägeri och ocker.
Bestämmelsen i SL 23: 3 p. 2 om straff för gäldenär som ej kan redovisa för vart influtna tillgångar tagit vägen bygger tydligen på en presumtion om att gäldenären dragit tillgångarna undan borgenärerna. En sådan bestämmelse kan enligt kommitténs mening icke lämpligen bibehållas i en modern strafflag.
Lika med oredlighet mot borgenärer straffas för närvarande den blotta omständigheten att en konkursgäldenär rymt och varit borta viss tid. Detta straffbud, som spelat en stor historisk roll, i det att de äldsta bestämmelserna om gäldenärsförbrytelser som självständiga brott utgjordes av straffstadganden mot förrymda gäldenärer, upptogs varken i lagkommitténs eller lagberedningens strafflagsförslag och har i den moderna utländska lagstiftningen i allmänhet fått bortfalla. Den historiska grunden till straffbudet torde hava varit, att gärningen ansågs berättiga till presumtion om brott; denna grund kan näppeligen åberopas för straffbudets bibehållande. Gärningen kan numera icke uppfattas som straffvärd på annan grund än att den försvårar konkursutredningen. I regel bör emellertid en gäldenär kunna förmås att fullgöra sina skyldigheter med avseende å konkurs genom anlitande av de i 4 kap. konkurslagen angivna tvångsmedlen, reseförbud, hämtning och häktning. Om en konkursgäldenär avvikit utrikes, kan det visserligen vara av intresse att kunna åberopa en grund för hans utlämning, men detta intresse får tillgodoses på annat sätt än genom att göra själva rymningen till ett brott, även om gäldenären icke medtagit några av boets tillgångar eller eljest gjort sig skyldig till annan dylik brottslighet. Kommittén har därför icke upptagit detta brott i sitt förslag.