Efter att nu hava redogjort för de föreslagna ändringarna av det straffbara områdets gränser och förskjutningarna därinom vill kommittén slutligen angiva några huvuddrag i utformningen av de enskilda brottsbegreppen. Den nuvarande lagen ger i fråga om flera av de viktigaste förmögenhetsbrotten ytterst ringa upplysning om begreppens innebörd, i det att den brottsliga gärningen helt enkelt beskrives med användande av dess eget namn. För stöld skall straffas "var som stjäl gods eller penningar", för bedrägeri "var som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar" och för förskingring den som "förfalskar svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods". Vad som menas med att stjäla, bedraga eller förskingra får i huvudsak bestämmas efter stadgad uppfattning inom rättstillämpningen och rättsvetenskapen. Kommittén föreslår i rättssäkerhetens intresse införande i lagen av närmare anvisningar om brottsbegreppens innebörd.
Kommitténs begreppsbestämningar grunda sig i stort sett på rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt och de av Thyrén i hans utkast lämnade beskrivningarna. Beträffande stöld har kommittén i likhet med Thyrén (III s. 115) mm i strid mot rådande uppfattning om gällande rätt bestämt begreppet på sådant sätt, att marknadsvärde hos saken icke fordras. Härigenom botas den i direktiven påtalade bristen, att tillgrepp av aktie eller av växel, check, sparbanksbok eller liknande fordringsbevis i vissa fall funnits icke vara straffbart såsom stöld. Bedrägeribegreppet har kommittén i olikhet mot Thyrén utformat på sådant sätt, att det omfattar svikligt förledande såväl till rättshandling som till faktiskt förfogande. Vad förskingring angår, skiljer sig kommitténs brottsbegrepp från det i nuvarande rättsvetenskap brukliga och av Thyrén utformade bland annat genom att härunder förts s. k. penningförskingring. Kommitténs begreppsbestämning torde emellertid stämma väl överens med menige mans uppfattning om den naturliga innebörden av ordet förskingring.
I viss mån skiljer sig kommitténs metod att beskriva brotten från den av Thyrén använda. Thyréns beskrivningar äro i högre grad än kommitténs inriktade på att klargöra vart de tveksamma gränsfallen äro att hänföra. Söker man i lagtexten klargöra allehanda gränsfall, bliva emellertid beskrivningarna lätt alltför invecklade och läroboksmässiga, och det är fara värt att lösningen av sällsynta gränsfall kan bortskymma själva de praktiskt betydelsefulla huvudfall, som lagrummet framför allt avser att träffa. Kommittén har sökt använda en enkel och lättbegriplig lagtext, som direkt för tanken på de därmed avsedda huvudfallen. För bedömande av gränsfallen får man i viss utsträckning lita till det uttryck för lagens anda och mening, som kommittén sökt att få fram genom själva uppställningen av lagstiftningen. En fullständig lösning av alla tänkbara fall är i alla händelser icke möjlig att giva i lagtexten, utan framdeles uppkommande oförutsedda frågor måste lämnas att tolkningsvis lösas. Det kan då ofta vara bättre att till ledning för tolkningen hava ett otvetydigt uttryck för lagens allmänna anda och
