mening än en noggrann detaljreglering, som gjorts utan tanke på den föreliggande frågan. I motiven har kommittén genom exempel och annorledes ingående behandlat de mera speciella frågor rörande gränserna för brottsbegreppen, som här inställa sig.
Kommitténs försök att göra brottsbeskrivningarna lättbegripliga är ett led i strävan att göra lagen folklig, så att den lättare kan fylla sin moralbildande uppgift. Ett annat viktigt led i denna strävan är, att så gott som varje brott erhållit sin särskilda benämning. Strafflagen säger för närvarande ingalunda alltid, att gärningsmannen skall dömas för visst brott, för stöld, för rån o. s. v.; ofta heter det blott, att han skall dömas till straff inom viss angiven strafflatitud. Allmänheten lägger emellertid snarast större vikt vid brottets rubricering än vid det ådömda straffet. Betydelsen av att brottet i domen anges till namnet blir större i den mån utvecklingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgärder av mera obestämt innehåll, särskilt när enligt den nya lagstiftningen villkorlig dom kommer till användning utan att visst straff utsättes. Kommittén anser det önskvärt, att en straffdom såvitt möjligt anger namnet på det brott vartill den dömde befunnits skyldig. Emellertid föreslår kommittén icke nya namn för andra brott än de i 20–23 kap. upptagna förmögenhetsbrotten; inom detta område hava allenast ett par oaktsamhetsbrott lämnats utan namn.
För åtskilliga förmögenhetsbrott, som nu sakna namn, har kommittén bildat nya sådana. Några av dessa hava redan nämnts, exempelvis svindleri, olovligt förfogande, behörighetsmissbruk och mannamån mot borgenärer. Namnen äro i regel rent svenska samt såvitt möjligt korta och enkla. Ett brottsnamn som måhända till en början gör ett främmande intryck är häleri, vilket i kommitténs förslag ersätter det nu i dagligt tal, om också icke i strafflagen, brukade uttrycket tjuvgömmeri. Det av kommittén föreslagna brottsbegreppet omfattar emellertid ej blott befattning med olovligen åtkommet gods utan även fall då någon skaffar sig vinning av annans brott på helt annat sätt; och då det säkerligen skulle verka främmande att kalla exempelvis indrivning av fordran som tillkommit genom bedrägeri för tjuvgömmeri, torde detta namn icke vara användbart på den i förslaget upptagna brottstypen. Det nya brottsnamnet häleri kommer av stammen häla (gömma, skyla; avledning hälare), som finnes upptagen såväl i Svenska akademiens ordlista som i Östergrens ordbok.[1] Det är alltså ett gammalt svenskt ord kommittén här återupptagit. Samma stam återfinnes i åtskilliga svenska ord, t. ex. hölja. och förekommer i skilda germanska språk. Brottet heter i Norge heleri, i Danmark Hæleri, i Tyskland och Schweiz Hehlerei samt i Holland heling.
En viktig fråga vid brottsbeskrivningarnas utformning är, huruvida man
bör uppdela det straffbara området i ett stort antal brottstyper med olika
- ↑ I en psalm från 1620-talet heter det:
Gudh nåde thå then fattigha Siäl
Hvar finnes then stadh ther hon sig häl
I sådan hiertans qwidha.
Östergren angiver (1928) ordet hälare såsom ålderdomligt, sällsynt och nästan blott förekommande i ordspråket "hälaren är så god som stjälaren" (tjuvgömmaren är icke bättre än tjuven).
