straffsatser eller utforma färre och vidare brottsbegrepp. Den nuvarande svenska lagen går längre i uppdelning än de moderna utländska strafflagarna, vilka genomgående visa tendens att sammanföra handlingstyperna till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Särskilt långt i sådan riktning går den nya danska strafflagen av år 1930, som visserligen beskriver de viktigaste typerna av vinningsbrott var för sig men meddelar för dem alla gemensamma bestämmelser om straffsatserna. Mot ett system med få brottsbegrepp och vida straffskalor kan naturligtvis invändas. att likartade fall kunna leda till olika straff i rättstillämpningen. Otvivelaktigt ställer också ett sådant system större krav på domaren, men detta är nödvändigt för att straffrättsskipningen icke skall nedsjunka till schablonmässighet. Om det straffbara området indelas i alltför många brottstyper med trånga straffskalor, blir den oundgängliga följden dels att luckor uppstå och dels att en handling understundom måste hänföras under ett lagbud vars straffskala icke är avpassad därför, med påföljd att ett straff som framstår såsom orättvist måste ådömas. Kommittén har därför sammanfört spridda stadganden i gällande rätt till mera omfattande begrepp med vidare straffskala. Härvid har kommittén emellertid iakttagit varsamhet och icke gått så långt som vissa främmande lagar. Som exempel på sådant sammanförande kan nämnas åverkansbrotten, vilkas onödigt långt gående differentiering i SL 24 kap. ersatts genom mera omfattande brottsbeskrivningar.
Ett annat exempel, som för framställningen över från brottens arter till deras grader, rör de grova brottsfallen vid stöld. Ehuru det av ålder brukliga systemet att fördela stöldbrottet på en mängd specialfall med olika straffsatser tid efter annan förenklats, kvarstår i gällande rätt en vidlyftig uppräkning av grova brottsfall med strängare straff, och en sådan bibehålles även hos Thyrén (III 4 §). Hur man än gör en uppräkning av fall som skola behandlas strängare, kan det dock aldrig undvikas vare sig att uppräkningen blir ofullständig eller att de uppräknade brottstyperna omfatta även lindriga fall. Kommittén föreslår därför att till en strängare straffbestämmelse under namn av grov stöld sammanföras de fall, som med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet äro att anse som grova. Som exempel på grov stöld nämnes att gärningen är av särskilt farlig beskaffenhet – inbrott, fickstöld, medförande av vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel – eller att brottet avser betydande värde eller innebär synnerligen kännbar skada. Det är emellertid varken nödvändigt att i de angivna exempelfallen alltid döma för grov stöld eller uteslutet att till grov stöld hänföra andra fall än de angivna.
Vad nu nämnts angående stöld ingår som ett led i ett av kommittén genomfört system att indela brotten i grader. I likhet med Thyrén föreslår kommittén avskaffande av den nuvarande fixa gränsen mellan stöld och snatteri efter det tillgripnas värde. Thyrén ville ersätta gällande bestämmelser om snatteri med en regel som öppnar möjlighet att låta straffet för stöld stanna vid böter, då det tillgripna är av ringa värde. Kommittén föreslår däremot att snatteri bibehålles såsom benämning på en särskild lindrigare grad av
