i diktad persons namn. Beträffande handling som i SL 12: 4 sägs äro däremot straffminima och straffmaxima i nämnda lagrum desamma som i SL 22: 16 – straffskalorna löpa från en månads fängelse till fyra års straffarbete, låt vara att de i övrigt äro olika – och kommittén har därför ansett sig sakna anledning föreslå något tillägg till straffskalan i 12: 4.
I utländska lagar om förfalskningsbrott göres icke någon skillnad mellan diktat namn och annan persons namn. Thyrén (VI 3 och 4 §§) intager samma ståndpunkt. 1 svensk rättstillämpning behandlas också det i SL 22: 16 angivna brottet såsom ett verkligt förfalskningsbrott.[1] Då det ofta visat sig vanskligt att avgöra, om förfalskaren med det använda namnet åsyftat en verklig person eller ej, torde det otvivelaktigt vara lämpligt att, såsom kommittén föreslår, låta den konstlade skillnaden mellan annan persons namn och diktad persons namn bortfalla utom i bestämmelsen om bötesstraff i 12: 5. Denna bestämmelses tillämpning torde icke kunna välta några svårigheter, eftersom den endast bör användas, då namnets egenskap av diktat står fast. En annan sak är att man, då diktat namn använts, stundom kan tveka huruvida gärningsmannen verkligen velat giva handlingen sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv eller om han blott velat dölja sin egen identitet. I sistnämnda fall skulle det kunna ifrågasättas att med tillämpning av l2: 5b i kommitténs förslag ådöma honom ansvar för det han uppgivit vad han vet osant vara, då han lämnat oriktig uppgift om sitt namn. Lösningen av denna fråga torde emellertid liksom hittills kunna överlämnas åt rättstillämpningen.
Av den i inledningen till detta kapitels motivering omtalade negativamateriella handlingsförfalskningen bestraffas för närvarande enligt SL
12: 1 förstörande av arkivhandlingar samt enligt SL 22: 2 p. 5 förstörande eller obrukbargörande av handling varå annans rätt sig grundar, varjämte enligt SL 23: 1 kan straffas bokföringsskyldig gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling titan konkurs befinnes hava uppsåtligen förstört eller undanstuckit sina böcker eller gjort dem oläsliga. Thyrén (VI 11 § samt s. 149 f. och 165) föreslår en gemensam straffbestämmelse för den som förstör. undanhåller eller helt eller delvis obrukbargör urkund, varmed förstås detsamma som handling av sådan beskaffenhet som angives i SL 12: 1–5. Den av Thyrén föreslagna straffbestämmelsen innefattar emellertid en särskild strängare straffskala för arkivhandlingar. Då en dylik strängare behandling även uppnås genom den gällande rättens ordning att för arkivhandlingarnas del likställa negativ förfalskning med positiv, har kommittén ansett denna ordning kunna bihehållas. Kommittén upptager därför i den nya 5 a § allenast handling som i 2, 3, 4 eller 5 § sägs; handling som i 1 § avses faller liksom hittills även i detta hänseende under l §.
Vad handlingsbeskrivningen angår. föreslår kommittén i såväl 1 § som
- ↑ Se NJA l935 s. 76; jfr beträffande tillämpning av SL 22: 16 i övrigt NJA 1915 s. 371, 1916 s. 378, 1922 s. 539, 1927 s. 313 och 1936 s. 423.
