av vad för särskilda fall är stadgat. Exempel på sådana undantag ha redan lämnats på tal om enlevering och vissa andra brott, vid vilka avvikelse göres från regeln att varje medverkande skall dömas efter det uppsåt som ligger honom till last. De undantag som åsyftas i sista stycket äro emellertid flera. Vid vissa brott följer av själva brottsbeskrivningen, att straffbarheten är begränsad till en snävare krets än medverkansbestämmelserna ge vid handen. Av 8: 5 i förslaget får sålunda anses framgå, att vid brottet egenmäktig diplomati, där det består i att låta bruka sig såsom förhandlare för främmande makt, fordras ej blott att gärningsmannen är svensk utan även att medverkande av annan nationalitet icke skall straffas. Ett uttryckligt avsteg från reglerna i förevarande paragraf göres vidare i SL 23: 7 andra stycket, varest stadgas att borgenär som tager eller låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån endast under vissa förutsättningar skall straffas för medverkan till mannamån mot borgenärer. I andra fall framgår av lagtexten endast på ett indirekt sätt, att ett undantag från de allmänna medverkansbestämmelserna är avsett. Av att bestickning upptagits som ett särskilt brott i 10: 5 i förslaget framgår sålunda, att den som lämnar muta åt ämbetsman icke skall straffas för medverkan till tagande av muta. Det är vidare uppenbart, att där straff avser att skydda den mot vilken brottet är riktat, såsom fallet är beträffande ocker, det icke kan komma i fråga att straffa denne, ehuru han onekligen medverkat till brottet (annorlunda beträffande s. k. prisocker, enligt NJA 1944 s. 414). I vissa fall där, ehuru brottet förutsätter medverkan av annan, denne icke nämnts såsom straffbar är det ock tydligt att han icke skall straffas. Så är fallet vid olovlig värvning enligt 8: 11 i förslaget, varest stadgas straff endast för den som värvar men ej för den som tager värvning, vid hjälp till rymning enligt 10: 11 i förslaget, enligt vilket lagrum endast den som befriar fånge men ej fången själv bestraffas, och vid främjande av otukt enligt SL 18: 11, där straff stadgas allenast för den som främjar otukt mellan andra men icke för den som själv bedriver otukten. Det är ock tydligt, att vid väpnat hot mot laglig ordning enligt 9: 6 i förslaget icke utom anföraren jämväl manskapet skall straffas. – En särskild reglering av medverkansansvaret gives vidare vid upplopp i 11: 1 i förslaget.
Bestämmelserna i 3 och 4 §§ motsvara SL 3: 1–4. Stämpling till brott, som nu behandlas i SL 3: 5 och 6, har enligt förslaget icke upptagits såsom en form av medverkan. En deltagare i stämpling kan emellertid, om brottet kommit till stånd, oftast straffas för det han anstiftat eller med råd främjat brottet. Har brottet icke kommit till utförande, är stämplingen till sin natur blott en förberedelse och är därför att hänföra under 2 § i den mån den skall kunna föranleda ansvar.
Medverkan kan, liksom ensamt gärningsmannaskap, äga rum genom underlåtenhet, om det får anses åligga den passive att vara verksam för att förebygga brottet och hans underlåtenhet med hänsyn härtill framstår såsom likställd med en positiv handling. Detta följer av en allmän straffrättslig grundsats. Om en portvakt underlåter att stänga porten en kväll
