emedan han vet att någon ämnar komma för att stjäla i huset, blir han sålunda att döma för medhjälp till stölden. I SL 3: 7 och 8 givas emellertid vissa bestämmelser om straff för underlåtenhet att förhindra brott eller att avslöja tillämnat brott så tidigt att det kan avvärjas. Dessa stadganden falla på det sättet utom ramen för den allmänna regleringen av delaktighetsansvaret, att de dels stadga skyldighet i vissa fall att vara verksam för förebyggande av brott, dels innehålla särskilda straffbestämmelser som avvika från de allmänna reglerna om straff för medverkan. Kommittén har ansett en motsvarighet till ifrågavarande stadganden bäst kunna upptagas i strafflagens speciella del. I 11: 5 har därför under brottsbeteckningen underlåtenhet att avslöja brott straffbelagts vissa fall, där någon som vet eller har skälig anledning att antaga att brott är å färde underlåter att i tid avslöja brottet. I samma lagrum har även upptagits ett stadgande om straff för föräldrar och andra uppfostrare, som underlåta att från brott hindra den som står under deras vård och lydnad.
Bestämmelserna om forum, där flera medverkat till ett brott, i kungl. förordningen den 6 mars 1751 torde vara så allmänt hållna, att de kunna tillämpas även om kommitténs förslag angående medverkans straffbarhet upphöjes till lag. Också de motsvarande bestämmelserna i nya rättegångsbalken 19: 3 torde vara förenliga med förslaget, om än en jämkning av dessa bestämmelser till bättre överensstämmelse med förslaget synes önskvärd.
Enligt SL 3: 9 i dess lydelse före år 1942 skulle ansvar för s. k. efterföljande delaktighet icke inträda för den som var förfallen till straff för delaktighet i huvudbrottet. Denna bestämmelse upphävdes nämnda år i samband med att de förut såsom efterföljande delaktighet behandlade gärningarna utbrötos till särskilda brott, den personliga fautionen till ett i SL 10: 18 a upptaget brott och den reella fautionen till det i SL 21: 6 behandlade brottet häleri. Av allmänna regler torde efter denna ändring, såsom kommittén uttalat i sitt betänkande om förmögenhetsbrotten (NJA II 1942 s. 284 och 410), följa, att ansvar för delaktighet icke utesluter ansvar enligt SL 10: 18 a men väl ansvar enligt SL 21: 6, det senare dock blott under förutsättning att delaktigheten bestraffas såsom om den delaktige varit gärningsman. Enligt kommitténs nu förevarande förslag upphävas emellertid de bestämmelser, enligt vilka vissa former av delaktighet skola bestraffas på detta sätt. Efter förslaget kan såväl häleri som ock personlig faution, i förslaget till större delen upptagen i 10: 10 under brottsbeteckningen döljande av brottsling, vara att bedöma såsom särskilt brott, ehuru gärningen förövats av någon som tillika gjort sig skyldig till medverkan till det tidigare brottet. Av sakens natur följer emellertid, att där medverkan till det tidigare brottet bedömts såsom gärningsmannaskap, det icke kommer i fråga att tillämpa eller ens åberopa bestämmelserna om häleri eller döljande av brottsling, och detsamma torde böra anses gälla, där medverkan till det tidigare brottet visserligen bedömes blott såsom anstiftan eller medhjälp men häleriet eller döljandet av brottslingen i jämförelse därmed framstår såsom av helt underordnad betydelse. Enligt kommitténs uppfattning bör således alltefter förhållandenas natur
