straffsatserna för de särskilda brotten i vidare mån än som erfordras för att i enlighet med huvudregeln bestämma maximum och minimum i skalan för det gemensamma straffet. Inom denna skala bör straffet kunna utmätas i varje straffart utan annan begränsning än som angives i paragrafens andra stycke. Det där angivna högsta bötesstraffet, 180 dagsböter, kan alltså enligt förslaget användas såsom gemensamt straff ej blott som nu när samtliga brott äro belagda med allenast böter utan även när straffsatsen för något av dem eller alla därjämte upptager frihetsstraff; och gemensamt straff för två brott för vilka straffsatsen är fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år, kan bestämmas till fängelse i högst två år.
Det gemensamma straffets särskilda maxima för de olika straffarterna ha i förslaget upptagits i ett andra stycke. Beträffande straffarbete på viss tid bibehålles den nu gällande regeln, att maximum i den svåraste straffsatsen får överskridas med högst två är. Samma regel gäller nu beträffande fängelse. På grund härav kan fängelse, som annars enligt SL 2: 4 ej må sättas över två år, komma att vid sammanträffande av brott bestämmas upp till fyra år. Fängelsestraff på längre tid än två år äro emellertid med den nuvarande utformningen av straffsystemet föga lämpliga och användas i rättstillämpningen sällan eller aldrig. Kommittén föreslår därför, att fängelse såsom gemensamt straff ej må överstiga två år men att, där de högsta straffen sammanlagt uppgå till fängelse under längre tid, i stället må dömas till straffarbete, vars maximum bestämmes med tillämpning av regeln att fängelse svarar mot straffarbete under hälften så lång tid men som icke i något fall får överstiga två år. Närmaste anledningen till att kommittén upptagit denna fråga i samband med sin revision av speciella delen är, att den föreslagna regeln medför bättre möjligheter till en rationell straffmätning vid yrkes- eller vanemässig brottslighet. Yrkes- eller vanemässighet bör tydligen i regel uppfattas som en försvårande omständighet. Det är emellertid ej fullt tillfredsställande att vid en yrkes- eller vanemässig brottslighet anse vart och ett av de särskilda brotten begånget under försvårande omständigheter, ty det försvårande ligger vanligen just i att brotten äro flera. Däremot förtjäna ofta flera mindre yrkes- eller vanemässiga brott att i straffmätningshänseende likställas med ett grövre. Den som yrkesmässigt bedragit sig till ett belopp är ofta lika straffvärd vare sig det skett genom en enda eller ett fåtal större kupper eller genom en mångfald i och för sig små brott. Den föreslagna möjligheten att vid sammanträffande av brott ådöma straffarbete i högst två år i stället för fängelse i högst fyra år medför, att för flera brott, vilka alla äro att rubricera såsom bedrägligt beteende enligt SL 21: 2 och alltså enligt gällande rätt kunna medföra fängelse i högst fyra år, i stället kan utmätas straffarbete i högst två år, d. v. s. vad som i SL 21: 1 stadgas för ett vanligt bedrägeribrott.
I viss mån kunna de nu beträffande fängelse och straffarbete anförda skälen åberopas för öppnande av möjlighet att ådöma fängelse såsom gemensamt straff för flera bötesbrott. Med hänsyn främst till att skillnaden mellan böter och fängelse är mycket större än mellan fängelse och straffarbete har
