i straffskalorna. återfallssynpunkten kunna vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen.
Kommittén föreslår alltså i nu förevarande sammanhang väsentligen endast den nyheten, att den för SL 20–28 kap. gällande återfallsregeln göres tillämplig även på 12 och 24 kap. Detta innebär, dels att regeln kan tillämpas på skadegörelse- eller förfalskningsbrott som begås efter tidigare avdömt skadegörelse-, förfalsknings- eller förmögenhetsbrott dels ock att skadegörelse- och förfalskningsbrott skola i återfallshänseende beaktas vid bedömande av förmögenhetsbrott.
I samband med den nu angivna utvidgningen av återfallsregelns tillämpningsområde förordar kommittén även en jämkning av regelns utformning. I den nu gällande lydelsen av lagrummet heter det, att där särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt, straffet för återfall skall under närmare angivna betingelser bestämmas enligt det stadgandet. Vid brott med en straffskala för normalfall och en för det fall att brottet är grovt kan alltså sistnämnda skala användas för ett brott av normal svårhetsgrad som utgör återfall. När fråga är om en skala för normalfall och en för det fall att brottet är ringa, saknar däremot den gällande återfallsregeln tillämpning. Beträffande de tre förmögenhetsbrott där en sådan återfallssituation främst är av praktisk betydelse, nämligen stöld, bedrägeri och förskingring, gör emellertid en särskild tilläggsregel det möjligt att på ringa brott vid återfall tillämpa i stort sett samma straffskala som för normalfall.
Genom att skadegörelse- och förfalskningsbrotten nu föras in under återfallsregeln ökas åtskilligt antalet brott vid vilka särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är ringa. Kommittén föreslår därför, att huvudregeln göres direkt tillämplig på sådana situationer. Enligt paragrafens nu föreslagna lydelse skall, där särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är ringa eller att brottet är grovt, straffet för återfall kunna bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Vid återfall kan alltså för ringa brott användas straffskalan för normalfall och för brott av normal svårhetsgrad straffskalan för grovt brott, därest sådan straffskala finnes. Detta innebär, att en ringa urkundsförfalskning bedömes efter straffskalan i 12: 1 och en vanlig urkundsförfalskning efter straffskalan i 12: 3. Den särskilda regeln för stöld, bedrägeri och förskingring föreslås upphävd. Enligt den föreslagna allmänna regeln kan vid återfall tillämpas beträffande snatteri straffskalan i 20: 1, beträffande bedrägligt beteende straffskalan i 21: 1 och beträffande undandräkt straffskalan i 22: 1. Att även bodräkt vid återfall skall kunna bedömas efter straffskalan i 20: 1 föreslås klargjort genom ett tillägg till SL 20: 3.
Genom den ändrade avfattningen av förevarande paragraf blir det fullt tydligt att paragrafen icke skall åberopas i fråga om ett återfallsbrott som redan i och för sig är grovt (jfr NJA 1943 s. 442).
Den nuvarande bestämmelsen i andra stycket om att med visst brott skall likställas delaktighet däri har i förslaget fått utgå, då detta utan vidare framgår av 3: 3 i förslaget.
