personer, därvid många kunna vara oåtkomliga för bestraffning här i landet. Vare härmed huru som helst. Den gällande lagens anordning har medfört att allmänna regler om försök och medverkan icke blivit direkt tillämpliga och att tvekan kunnat råda i vad mån de dock böra användas i fråga om högförräderi. Denna olägenhet bör nu undanröjas.
Enligt kommitténs mening möter intet hinder att vid brottets utformning följa det vanligen använda tillvägagångssättet, som förutsätter ett fullbordat brott vilket förövas av en person, och att i fråga om försök och samverkan av flera låta därom i 3 kap. givna allmänna regler vinna tillämpning. Härvid är det angeläget att även det fullbordade brottet kommer att föreligga på ett jämförelsevis tidigt stadium av brottsplanens utförande. I överensstämmelse härmed föreslås att den som, med uppsåt av förut angivet innehåll i fråga om mål och medel, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande skall vara skyldig till högförräderi. Till skillnad från den tidigare bestämmelsen kräver den föreslagna icke att den brottslige har skridit till slutligt utförande av angreppet. Även en åtgärd, som skall fullföljas genom andra åtgärder, kanske av andra personer, skall alltså utgöra fullbordat högförräderi, om förstnämnda åtgärd innebär fara för det förrädiska resultatet. Häri ligger ett krav på att åtgärden icke får ha varit bagatellartad eller eljest utsiktslös, ett krav som icke framgår av den nu gällande formuleringen. Att försök till det sålunda bestämda högförräderibrottet skall vara straffbart under de i 3 kap. angivna förutsättningarna framgår av 13 § i förevarande kapitel.
Straffet för högförräderi bör för normala fall liksom hittills vara livstids straffarbete. För vissa fall gälla emellertid för närvarande straffsatser med ett maximum av straffarbete i tio år och ett minimum av straffarbete i sex eller fyra år. För det fall att faran var ringa föreslås såsom motsvarighet härtill, att straffet skall vara straffarbete från och med fyra till och med tio år.
De former av högförräderi, som endast indirekt äro farliga för rikets orubbade fortbestånd, nämligen därigenom att de skola utföras med utländskt bistånd, behandlas i ett andra stycke av denna paragraf. Då hit endast böra hänföras åtgärder, som angripa rikets oberoende, upptages här allenast tvång mot de högsta statsorganen, nämligen Konungen, riksdagen och de högsta domstolarna – riksrätten, högsta domstolen och regeringsrätten. Tvångsåtgärder, som omedelbart riktas mot underordnade myndigheter, kunna naturligen medelbart avse även t. ex. regeringen och bliva då hit hänförliga. Rent personliga angrepp mot Konungen eller mot personer, som tillhöra riksdagen eller domstolarna, böra ej hänföras till högförräderi, om de icke ens indirekt innebära ett tvång i fråga om den angripnes handlingssätt såsom statsorgan eller medlem av ett sådant. För de rent personliga angreppen stadgas straff i 9 och 10 kap., och beträffande riksdagsmän gäller enligt § 110 regeringsformen det särskilda straffskydd, som vidare beröres under 9: 1. Den ifrågavarande begränsningen av högförräderibrottet framgår beträffande riksdagen och domstolarna därav att endast de
