Det i SL 8: 14 a uppställda kravet, att underrättelseverksamhet för att vara straffbar skall vara bedriven i militärt eller politiskt syfte, bibehålles enligt förslaget i sak. Att inskränka straffbudet till att avse allenast underrättelseverksamhet avseende militära förhållanden har icke ansetts möjligt. Såsom första lagutskottet framhållit i sitt förut omnämnda utlåtande vid 1944 års riksdag, kan även en underrättelseverksamhet som närmast är av politisk art vara av sådan beskaffenhet att dess tolererande kan äventyra vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt. På grund av den totala karaktär som utmärker våra dagars krigföring är för övrigt gränsen mellan militära och politiska förhållanden flytande. Gärningen har emellertid icke, såsom i SL 8: 14 a, beskrivits som en verksamhet i militärt eller politiskt syfte. Då meningen blott är att verksamheten skall gälla upplysning i militärt eller politiskt avseende, har det ansetts tydligare att beskriva den som militär eller politisk underrättelseverksamhet.
I olikhet mot vad fallet är enligt SL 8: 14 a fordras emellertid enligt förslaget icke för underrättelseverksamhetens straffbarhet, att verksamheten är av hemlig natur. Det lärer även utan att ett sådant krav uppställes vara uppenbart, att stadgandet icke avser att drabba den underrättelseverksamhet som främmande makters beskickningar och konsulat bedriva och icke heller vanlig journalistisk verksamhet. Å andra sidan kan uppställandet av ett sådant krav inge föreställningen, att en verksamhet, som blott avser insamlande av allmänt kända uppgifter under alla förhållanden skulle gå straffri. Såsom ovan framhållits, torde det icke ha varit lagstiftarens mening, att SL 8: 14 a skall tolkas på detta sätt. Det torde ock vara tydligt, att en organiserad verksamhet för sammanställande av exempelvis i pressen förekommande uppgifter om förhållanden av militärt intresse kan vara av sådan beskaffenhet att ett straffrättsligt ingripande år påkallat. Enligt kommitténs mening är det icke heller lämpligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna förmedlas offentligt. Fara för utrikespolitiska förvecklingar uteslutes nämligen icke genom att de insamlade uppgifterna offentliggöras, utan snarare torde ett sådant öppet tillvägagångssätt, om det icke straffrättsligt beivras, vara mera ägnat att utsätta värt land för främmande makts misshag. En begränsning av straffbarheten följer i allt fall därav, att sådant offentliggörande som avses i tryckfrihetsförordningen är straffbart endast enligt reglerna i denna (jfr vid 8: 6 och 25: 4 i förslaget). Det kan vidare ifrågasättas, huruvida en underrättelseverksamhet kan anses vara hemlig, då uppgifter visserligen icke offentliggöras men verksamheten bedrives utan iakttagande av särskilda försiktighetsmått mot upptäckt. Det är likväl tydligt, att en sådan verksamhet kan vara av beskaffenhet att böra vara straffbelagd.
En lämpligare begränsning av det straffbara området torde vinnas genom att, såsom kommittén föreslår, för straffbarhet fordra, att verksamhetens bedrivande är oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Därigenom framhålles uttryckligen vad det år straffbudet avser att
