Under nu pågående världskrig har enligt uppgift viss verksamhet för värvning till främmande krigstjänst ägt rum. Därvid har tillgått så, att de frivilliga i Sverige erhållit penningar och anvisning att på otillåtet sätt hemligen bege sig till utrikes ort där värvningskontrakt undertecknats.
Om än bestämmelser om straff för olovlig värvning ursprungligen må ha införts i svensk rätt för att bevara tillgången på krigsdugligt manskap inom riket, har detta syfte numera trängts i bakgrunden. För nutida uppfattning är en bestämmelse mot olovlig värvning främst motiverad av önskan att undvika utrikespolitiska förvecklingar. Av hänsyn till Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makter torde det vara nödvändigt, att icke vilken som helst värvningsverksamhet för främmande krigstjänst får opåtalt äga rum här i landet. Genom att biträda den förut nämnda Haagkonventionen har Sverige ock förpliktat sig att i viss omfattning förbjuda värvningsverksamhet.
Strafflagens bestämmelse mot olovlig värvning är emellertid, såsom torde framgå av den lämnade redogörelsen, icke i allo tillfredsställande. Enligt hävdvunnen tolkning är bestämmelsen icke tillämplig, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Därmed får bestämmelsen allenast begränsat värde, ty det blir möjligt att kringgå förbudet genom att uppskjuta undertecknandet av värvningskontrakten till dess de frivilliga lämnat landet. Såsom det visade sig under spanska inbördeskriget, kan därför lätt en situation uppstå, då bestämmelsen icke är tillräcklig för att tillgodose de krav, som på grund av utrikespolitiska förhållanden ställas på den svenska lagstiftningen. Det har ock för den allmänna opinionen stundom tett sig stötande, att bestämmelsen kunnat ostraffat kringgås.
För att bestämmelsen måtte bliva mera verksam, föreslår kommittén, att den kompletteras med ett stadgande av större räckvidd. Lika med värvning inom riket, något som enligt gängse tolkning förutsätter att värvningsavtal kommit till stånd inom Sverige, bestraffas sålunda enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf annan verksamhet för värvning, om den är till men för riket. I tillämpningen begränsas detta stadgande av åtalsregeln i 15 §, enligt vilken annan åklagare än justitieombudsmannen och militieombudsmannen icke må väcka åtal för brott, som avses i förevarande paragraf, utan att justitiekanslern lämnat tillstånd därtill.
I den del av förevarande paragraf, som motsvarar SL 8: 5, har kommittén föreslagit vissa smärre jämkningar. Det har sålunda på otvetydigt sätt utsagts, att värvning avses endast om den sker här i riket. Med främmande krigstjänst har likställts därmed jämförlig tjänst. Under detta uttryck faller exempelvis anställning vid gendarmeri, men däremot ej vid krigsindustri. Det i SL 8; 5 gjorda förbehållet, att paragrafen ej skall vara tillämplig där gärningen annorstädes är belagd med strängare straff, har fått utgå.
I fråga om straffskalan, som enligt SL 8: 5 och 8: 29a är fängelse eller böter eller, om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt SL 8: 29 a, straffarbete i högst två år, har kommittén icke föreslagit någon ändring.
