något ansvar för att enstaka individer överskrida gränsen för att ställa sig i endera krigförande partens tjänst.
Innebörden av berörda bestämmelser i strafflagen och Haagkonventionen var föremål för debatt i svenska riksdagen i samband med händelserna vid slutet av första världskriget. I en interpellation i andra kammaren vid 1918 års lagtima riksdag tillfrågades regeringen, huruvida den vore besluten att icke företaga någon väpnad intervention i Finland. Med anledning härav svarade statsministern att regeringen icke kunde medgiva att väpnade kårer organiserades inom Sverige för att översändas till Finland, varemot enskilda frivilliga hade erhållit tillstånd att gå i finsk tjänst efter samma grunder som tillämpats i andra motsvarande fall (prot. nr 16 s. 8). I remissdebatten i första kammaren vid 1919 års lagtima riksdag berörde en talare frågan om värvning av frivilliga till Estland och Livland. Detta föranledde utrikesministern att yttra, att det ej torde väcka förvåning om det hos regeringen icke märkts något ogillande av den lust att kämpa på de bolsjevikiska motståndarnas sida som kommit till synes hos enskilda här i riket. Att ett sådant deltagande i striden skulle vara folkrättsstridigt ville utrikesministern på det bestämdaste bestrida, ty Haagkonventionen innehölle en artikel som uttryckligen förklarade att det icke vore en regerings skyldighet att hindra enskilda undersåtar i en stat att inträda som frivilliga i ett annat lands i krig invecklade armé. Värvning i begreppets tekniska betydelse vore förbjuden enligt svensk lag, och detta förbud ämnade regeringen upprätthålla. Någon sådan värvning hade emellertid ej ägt rum.
Under spanska inbördeskriget ansågs förbudet mot värvning i strafflagen icke vara tillfyllest för att i enlighet med den s. k. noninterventionspolitikens grundsatser hindra svenska frivilligas deltagande i kriget. Med anledning av förslag, som framställts av den internationella noninterventionskommittén, utfärdades därför den 5 mars 1937 en särskild lag angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m. Enligt denna bestraffades svensk medborgare, som tog värvning till krigstjänst i Spanien, ävensom den som genom gåva, betalning eller utfästelse om ersättning eller på annat likartat sätt, eller genom hot eller missbruk av överordnad ställning sökte förmå någon att taga värvning till sådan krigstjänst. Därjämte innehöll lagen bestämmelser angående försäljning av resebiljett till Spanien och förhållningsregler i fråga om svenskt fartyg som anlöpte Spanien m. m. Lagen, vars giltighetstid från början var begränsad till den 28 februari 1938, förlängdes genom lag den 25 i samma månad att gälla till och med den 28 februari 1939. Under förarbetena till 1937 års lag utgick man från att vad som då förekom ej var straffbart. Vid granskningen av lagförslaget uttalade lagrådet, att för tillämpning av strafflagens bestämmelse mot värvning förutsattes att värvning kommit till stånd.
Under finsk–ryska vinterkriget 1939–1940 värvades svenska frivilliga för deltagande i kriget på finska sidan. Emedan själva värvningskontrakten undertecknades först sedan de frivilliga passerat gränsen till Finland, ansågs verksamheten vara undandragen strafflagen.
