omständigheter ger upphov till sådan fara; förhållandena kunna vara sådana, att ett åtal är obehövligt från den synpunkt som föranlett straffbudet. Det är till och med under vissa omständigheter möjligt, att ett åtal långtifrån att avlägsna sådan fara tvärtom skulle framkalla utrikespolitiska svårigheter. I SL 8: 4 a har för den skull föreskrivits, att brott som i SL 8: 4 sägs, d. v. s. gällande lags motsvarighet till brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt, icke må åtalas av allmän åklagare utan Konungens lov, och en motsvarande åtalsbegränsning har genom lag den 9 juni 1944 införts beträffande olovlig underrättelseverksamhet och sådan medverkan därtill som omförmäles i SL 8: 26. I det utlåtande av första lagutskottet, varigenom åtalsbegränsningen beträffande sistnämnda båda brott föreslogs (utlåtande nr 23), anförde utskottet, att åtal i dessa fall borde föregås av en prövning av åtalets lämplighet ur politiska och andra förekommande synpunkter. Prövningen borde enligt utskottets mening uppfattas såsom en verklig begränsning av de ifrågavarande straffbestämmelsernas tillämpningsområde,och icke blott som en garanti mot åtals anställande i tveksamma gränsfall. Den synpunkt, som sålunda föranlett bestämmelser om åtalsbegränsning beträffande brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och beträffande olovlig underrättelseverksamhet, synes äga tillämplighet även beträffande olovlig värvning.
Kommittén föreslår med anledning av det anförda, att i förevarande paragraf gives en bestämmelse om begränsning av allmän åklagares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt, olovlig värvning och det i 14 § upptagna medverkansbrottet i vad det hänför sig till olovlig underrättelseverksamhet. Därest åtalsprövning stadgas beträffande alla dessa brott, är det enligt kommitténs mening lämpligast, att prövningen anförtros åt justitiekanslern. Det är nämligen, såsom måhända starkast framträder beträffande olovlig värvning, förenat med betänkligheter att överlämna åt regeringen att besluta huruvida åtal skall anställas i alla dessa fall. Ty åtalsprövningen skulle därigenom få en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta densamma större betydelse än om prövningen verkställes av en från regeringen fristående myndighet. Utrikespolitiska förvecklingar synas lättare att undvika, om prövningen anförtros åt justitiekanslern. Åtalsbegränsningen torde emellertid liksom enligt de hittillsvarande bestämmelserna böra avse allenast allmän åklagares åtalsrätt och sålunda icke gälla åtal som anställes av riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman. Som brotten icke äro av beskaffenhet att kunna kränka en enskild, kommer åtal av målsägande ej i fråga. Enligt den ståndpunkt praxis intagit i fråga om en tidigare bestämmelse om åtalsbegränsning i 8 kap. SL gäller den föreslagna bestämmelsen icke brott som avses i tryckfrihetsförordningen (se NJA 1878 s. 149).
Det är givet, att redan polisutredning angående något av de ifrågavarande brotten under vissa omständigheter kan vara obehövlig eller mindre önskvärd. Det torde emellertid kunna förutsättas, att om åtalsprövning beträffande
