därför att det riktar sig mot statens intresse av att advokatverksamhet utövas på sätt som överensstämmer med det allmänna bästa. Även advokatverksamhet kan ur denna synpunkt kallas allmän verksamhet. Såsom allmän verksamhet räknar kommittén för övrigt även parters och vittnens processuella verksamhet; även dessa åtnjuta enligt förslagets 10 kap. skydd mot våld och tvång.
Kapitlet inledes med bestämmelser om våld å ämbetsman, 1 §, och våldsamt motstånd, 2 §. Dessa bestämmelser överensstämma ganska nära med gällande rätt. Emellertid straffbelägges i 1 § jämväl hot som innebär trängande fara och i 2 § ej blott våldsamt motstånd vid offentlig förrättning utan varje försök att med handgripliga eller dylika medel tvinga eller hindra någon som åtnjuter ämbetsskydd i utövning av hans syssla. Därefter följer en bestämmelse om tjänstemissfirmelse, 3 §. Denna skiljer sig såtillvida från gällande rätt att ej blott den enskilde ämbetsmannen utan även själva myndigheten eller organet skyddas. Bestämmelserna om våld och missfirmelse kompletteras av en helt ny bestämmelse i 4 § om förgripelse mot ämbetsman. Denna innefattar skydd mot tvång eller hämnd annorledes än genom våld eller missfirmelse, exempelvis genom hot om förtal, repressalier mot närstående eller dylikt. För att samla de allmänna bestämmelserna om ämbetsskydd på ett ställe har bestämmelsen om bestickning flyttats hit från 25 kap. i väsentligen oförändrat skick, 5 §. Någon allmän bestämmelse om ämbetsskydd mot vilseledande har däremot icke upptagits i förslaget. Om någon genom vilseledande förmår en ämbetsman till en ekonomisk disposition å det allmännas vägnar, kan bedrägerikapitlet vara tillämpligt. Detta innebär visserligen icke något fullständigt ämbetsskydd mot vilseledande, men det torde vara uteslutet att straffbelägga varje påverkan av allmän verksamhet medelst vilseledande. Med anledning av ett rättsfall, vari en person förorsakade polismyndigheten mycket onödigt besvär genom att anmäla ett uppdiktat brott, har det ifrågasatts att straffbelägga varje uppsåtligt föranledande av en onödig brottsutredning (jfr Thyrén V. II. I 15 § och s. 179). Kommittén har emellertid icke funnit nödigt att straffbelägga andra fall än sådana som kunna hänföras under bestämmelserna i förslagets 13 kap. om osann försäkran eller falsk tillvitelse eller ock i förslagets 10 kap. om bevisförvanskning eller döljande av brottsling.
Efter bestämmelserna om allmänt ämbetsskydd i 1–5 §§ upptager kapitlet straffstadganden till skydd för vissa särskilda former av allmän verksamhet. Närmast följa bestämmelser till skydd för utövande av rösträtt; straffstadgandet om otillbörligt verkande vid röstning har gjorts mera utförligt än i gällande lag, 6 §, och kompletterats med en ny bestämmelse om brott mot röstningshemlighet, 7 §. Det nuvarande skyddet för parter och vittnen har i något utvidgad form upptagits i 8 §, som handlar om övergrepp i rättssak. Till skydd för statens verksamhet till beivrande av brott upptagas bestämmelser om bevisförvanskning i 9 §, döljande av brottsling i 10 § och hjälp till rymning i 11 §. Dessa bestämmelser innefatta ett mera fullständigt straffskydd än de nu om personlig faution gällande. Slutligen skyddas vissa
